Aftonbladet – 5 augusti 1848, sida 3

vara svåra, att med någon säkerhet bedöma, men hvaraf. den vissa, följden är, att de redan ådragit, och än ytterligare komma att ådraga, bådas kassor betydliga kostnader. Bland dessa sednare må exempeliis anföras: förfärdigandet af en oerhörd mängd likkistor, för ett enda sjukhus 600 sådanå, Det är tydligt, att i fail koleran ej kommer på ett par år, eller kanske icke alls kommer, eller, i fall hon kommer, blir någorlunda lindrig, stå dessa kistor och falla sönder, då penningarne för dem äro bortkastade, hväremot, i fall man nöjt sig medatt hafva i förråd ungefär sjettedelen af antalet, det öfriga utan svårighet kunnåt efter hand, i mån af behofvet, anskaffas. Vid artikeln kostnaderna vill man imedlertid mindre fästa-sig, ty när vi äro ett så bräckligt och lättskrämdt slägte att vi, endast af fruktan för döden, äro färdiga att underkasta lifvet alla slags obebag och privationer, lära vi väl, för våra synders skull, få bära äfven denna tunga. Men det är en annan åtgärd af betänkligare art, som utgör föremålet för denna anmärkning. I händelse af kolerans utbristande i Stockholm finnas 36 å 40 sängar färdiga till de första patienternas emottagande ä Serafimerlazarettet. Dertill är norra kasernen å Ladugårdslandet utrymd, sjukhuset å Kastellholmen är iordningsstäldt, på Kungsbolmen är Coldinu-ordens lokal apterad till ändamålet, och på det provisoriska sjukhuset å Södermalm äro 30 sängar iordningsställda för kolerapatienter. Staden har således, om man ej bedrar sig, 4 å 500 sängar beredda. hvilka väl tyckas böra räcka till för afvärjandet af fiendens första anfall. Icke desto mindre hafva sundhetsnämnden och stadsnämnden beslutat, att på det ofvannämnda provisoriska sjukhuset inga fler patienter få emottagas, och att de knappt tillfrisknade skola, så fort möjligt är, utskrifvas. På sjukhuset lära för närvarande-finnas omkring 90 personer. De 50 kolera sängarne äro i ordning, men några och 60 finnas ännu öfiiga för andra sökande. Dessa afvisas imedlertid. Auktoriteterna säga så!edes till de sjuka, som finnas i staden: Vi ärna ej bry oss om er, j mågen bli friska eller dö som j behagen ; vår omsorg är att tänka på de sjuka, som väl för närvarande icke finnas, men hvilka, om Gud vill, kunna komma att finnas några veckor, månader eller år härefter.n Den profane, som icke hör till hvarken stadsnämnd eller sundhetsnämnd, som till och med i sin enfald tror, att man icke undviker koleran genom en klenmodig förskräckese för henne, resonnerar likväl så bär: Om det någonsin varit nödigt att inrätta ett provisoriskt sjukhus, måste sådant skett i afsigt att sköta de verkligen sjuka, som äro i bebof deraf. Då bjuder klokhetens, skyldighetens och mensklighetens röst att göra detta. Kunna de åter bjelpa sig sjelfva nu, och man vet icke i huru lång tid, så är detta sjukhus onödigt, och man kan då bespara staden de 46 å 48,000 rår det kostar. Skulle koleran verkligen hitkomma, blir det tid nog att då företrädesvis emottaga och vårda dess offer och låta andra sjuka hjelpa sig så godt de kunna, i fall det icke då bänder, här som på andra ställen, att denna farsot i sig absorberar de flesta andra sjukdomar. . Det vore intressant att veta om, inför de ofvannämnda klokhetens, pligtens och mensklighetens ögon, något fjerde sätt att resonnera finnes, som lemnar stöd för nämndens åtgärd. ——————Å!tfär—— X — (Insändt.) En enfaldig fråga till the jurister. Finnes i Sverge, efter nu gällande lag, för sådana förselser, som: begingos den 48 och 49 Mars detta år, några andra lagstadganden, än följande i missgerningsbalkens 20 kap. 4 och 6 SS: Nu går en eller flere, bem tll annan, och vilja hovom, eller them, som i bans gård äro, skada giöra, äntå att the ej gitta; böt: tå hvar för sig fyratijo daler för hemgång. Siå the ock något sönder, eller förderfva, gälden skadan åter, och Kastar någor in i annars mans bus, gård eller farkost, sten, stång eller annst, at ther med skada giöra, böte fem daler. Kommer sår theraf, böte dubbelt, och ther til för såra älet, som lag säger,? Man torde kanske icke härtill med skäl böra räkna 28 kap. 4 S, zom bandlar om dråp, uppkommet genom något som kastats ia genom fönster och glugg. Då nu de personer, som anklagats för att de ofvannämnda dagarna bafva inslsgit fönstren i åtskilliga bus, till och med att hafva försökt att bryta sig in på ett stalle, i fall de befinnas saker, ej kunna dömas högre än i värsta fallet till 40 dalers böter (20 rdr rgs). så frågas hvad lagligt, man märke det voga: lagligt skäl fiones för deras ,qvarhållande i bäktet, enär lagen icke har, såsom stöd för personers fängslande, annat stadgande än straffbalkers 4 kep. 2 GS, hva:i det heter: Dråpare, och andre grofve missgiernipgsmän, skola genast å färska gierning gripas, i bäckte sättes, och utan uppskof för rätta stallas. Ej må borgen tagas, ther saken går å lif, eller kropp, tå man med penningar ej böta må,. Hvar och en vet att de anklagade ej äro dråpare, ej gripna på färsk gerning, och att saken är sådon, att derföre må med penningar bötes. Stulle någon befipnas saker till det brott, som i missgerningsbalkens 6 kap. 4 och 2 SS stadgas, elter till myteri och uppror, blir förhällandet visserligen annorlunda; men detta måste vara fallet med ytterst få af de häktade, om ens med någon; åtminstone är ingen sådan gripen å färska gierning. Det skulle vara intressant om någon med lagen mera bekant än insändaren, behagade härom upplysa både honom och de många, hvilka, liksom han, stundom ej kunra låta bli att anställa hvarjehanda små betraktelser om onödiga arresteringar, om embetsmannagodtycke och vederbörandes förskräckelse, hvilken påstås understundom i värt kära fädernesland göra aldraminst lika mycket ondt som I sielfva brotten.