Aftonbladet – 4 augusti 1848, sida 2

rd skall läsaren måhända tro sig sjelf yrva-l en, till den grad öfverraskande är det erkänrande, som Tidens, yrvakenvhet denna gång! öranledt. Se här den sats som Tiden i dag ör första gången adopterat: cÅll kastskillnad, illa medfödda privilegier för den ena, på den! indres bekostnad äro bestämdt orättvisar. I la Upsalabelgons namn! hvad går det åt vår Jassiske kollega? Vill då den frustande kämen för allt hvad klassval, ståndsprivilegier och sastskillnad heter, nu ikläda sig den botfärliges drägt, fromt erkänna sina törvillelser och ned tvådda, belgade händer, vrida martyrkrovan kring sin tinning, denna Vulcani verkstad der hittills natt och dag arbetats på att smida jettrar åt all slags mensklig frihet? Men är ni då alldeles rosenbefängd,, höra vi Tiden framflåsa, med sitt kastskillnadshjerta halsgropen, är ni då komplett starrblind, som ej ser alt del der sanningens bloss, som råkat svänga sig in i Tiden, för att upplysa det yrvakna menniskoslägtet, är ett insänd! opus hvarföre Tidens redaktion omöjligt kan ställas till moraliskt ansvar. Ganska sanot, sublime konfrater, men månne ej hela Tiden är med hull och hår insänd och månne ej dess egentliga fåder gerna i det längsta söka suspendera allt slags moraliskt ansvar lör det kära barnets dåliga seder och oskickliga kannstöpande med politiskt nonsens? Ingentng är vissare än att Tiden är både insänd och betald, samt at den af sina egna faddrar städse varit ansedd för ett af de ohjelpligt förlorade fåren, änskönt den iklädt sig ulfvens pels. Att fromheten och menlösheten denna gå g gjort sig gällande, kan bäst inhemtas al denna västan idylhska period af tidsförfattarens framtidsblick: Armodet är menskhghetens skuggsida, som beklagligen ej kan fullständigt borttsgas, men det kan på den stora taflan i högre ljus framställa mången glanspunkt. Och må derutöfver den rike, den bildade öfvertaga ännu ett åliggande, det, att uppoffra en brorslowut af sitt ölverflöd, för att bibringa sina lika berättigade syskon, som ej ha det, den kultur, den moraliska adel, som ej ovilkorligen ärfves, men som ensamt förtjenar benämningen frälsemann. Läsare, är det ej sublimt det der? Den rike må uppoffra en brorslott af sitt öfverflöd för att bibringa sina syskon kultur och moralisk adel. Kan en vackrure tanke läsas iden Hart mansdorff-Palmblad-Rääf-Rydqvistska aristokrattidningen ? Vid närmare efterseende har dock ett försåtligt törne insmugit blott de röda rosorna; fven här besannas sentensen: ingen ros utan taggar, Vill läsaren äfven lära känna den tagg som Tiden insmugit bland sina rosor, så se här: ;men denna öfvergöng från ell mångtusendårigt kastväldes supremalti är äfventyrligm Sensmoral: Derföre, godt folk, låtom oss hellre slitas med den gamla surdegen! mm ——L——— 0