Aftonbladet – 3 augusti 1848, sida 3

ken utur bröstfickan, samt under yttrande: var raska gossar! tilldelat flere honom omgifvande, sämre karlar 3 stycken skillingssedlar, hvarefter hurrningar börjat äfvensom stenkastning emot det omförmälda huset, dervid Lerholm, som under utdelningen af pengarna stått framför samma hus, närmare detsamma än midten af gatan, dragit sig något tillbaka. Vittnet hade för öfrigt icke vid tillfället sett någon bekant, och ehuru flere välklädda personer uppehållit sig i Sorkyrkobrinken, hade han likväl icke med säkerhet iakttagit huruvida någon af dem varit i Lenholms sällskap; och anhöll vittnet slutligen om ersättning för sin inställelse. Lenholm, antydd att sig förklara öfver hvad detta vittne berättat, bestred viltnets utsago såsom alldeles sanningslöst, och ifrågasatte derföre om icke viltnet misstagit sig på Lenholms person, i anledning hvaraf vittnet förklarade sig hefva ganska bestämdt och väl igenkänt Lenholm. Förre gardisten Berg: att ban, lördagsaftonen, kl. emellan 5 och 6, å Brunkebergstorget, sett Lentolm samtala med flera, både bättre och sämre klädda personer, till ett antal af omkring 150 stycken, till hvilka Lenholm yttrat: hvad vill ni? vill Di ha representationslörändring, så gå till Stovkyrkobrinkens, dervid Lenholm, i det han med handen visade på sin bröstficka, tillagt: här finnes pengar; hvarefter, och då folkmassan, efter att hafva uppgifvit hurrarop, satt sig i rörelse mot staden, Lenholm varit den följaktig, ehuru vittnet icke kände huru långt; samt att vittnet, som sedermera anmält sig och blifvit antagen till extra polisbetjent, samma afton, sedan klockan slagit 9, sett Lenbolm uppehålla sig i Storkyrkobrinken, midt emot det af hr presidenten von Hartmansdo ff bebodda hus, samt med rocken öppen och plånboken i hand, tilltala den derstädes församlade folkhopen, utan att vittn:t likväl kommit Lenvholm så nära, att det kunnat höra i hvilka ordalag denne uttryekt sig, eller va seblifvit någon penoningutdelning. ehuru tvenne sämre k ädda ynglingar sagt sig deraf hafva kommit i åtnjutande. Lenholm bestred helt och hållet deita vittnesmål. Förre gardisten Larsson: att han, som vid tillfället varit i Borgs sällskap vid Brunkebergs torg hört Lenbolm, då hurrarop derstädes förmärkts, yttra: det år blott polisbetjentersom hurra,, hvarefter och då Lenholm san.talat med åtskilliga af det der församlade folket, några bättre klädda personer till honom utlåtit sig: herrn vore värd att hissas, fastän vittnet icke kunde bestämma, huruvida berörde yttrande haft en allvarlig eller skämtsam syftning. Förre gardisten Franzon hade varit anställd såsom extra polisbetjent; söndagsförmiddagen kl. mellan 44 och 42 hade han sett Lenholm i trakten af Stadssmedjegatan, der vittnet tillika med några kamrater varit posterad, omgifven af en mängd hamnbusar, till hvilka han utdelat löspenninszar, som han kastat i deras mössor, under yttrande: hurra medborgare, här han j pengar!, hvarefter hurrarop och skrik begynt. Kusken Homberg: sedan han ifrågavarande lördagsafton, tiden kunde vittnet icke uppgifva, till slottet uppfört H. M. Konungens hästar, samt vidare begifvit sig nedåt Storkyrkotrinken, hade han derstädes bemärkt en person, klädd i kappa med skinnkrage, tilltala folket, samt dervid bland annat yttra sig: vi svola gå alla lagliga vägar, men om vi då inte få någon rätt, si då..., dervid talaren blifvit afbruten af så häftiga hurrarop, att han icke kunnat fortsätta sitt anförande; att vittnet, som uti den talande sedermera trott sig, mera af klädseln än anletsdragen, igenkänna bankobokhållären Almgren, tyckt sig märka, att Almgren velat gå sin väg, men att han derifrån blifvit hindrad af det församlade folket. Då nu utur polisens protokoller upprepades de uttryck, som vittnet derstädes omförmält Almgren vid tillfället hafva begagnat, förklarade sig vittnet) cke kunna bestimma, hvilkendera dess uppfattning : af Almgrens yttrande vore den rättaste. Bankobokhållaren Almgren anhöll pu att få till protokollet anmäla, att den omvittnade afbrutna meningen af hans tal ämnats af honom sålundal ortsättas: så han j utväg att i petitionsväg vända er till Konungen. E I avledning af denna Almgrens förklaring anhöll ulmänna åklagaren, att till Almgren måtte fram; ställas den frågan, huruvida han icke ansåg petiioner till Kongl. Maj:t för lagliga, då han ställt lenna åtgärd såsom motsats till de lagliga utvägar,! vilka han i sitt tal uppmanat folket att begagnal: ig af? Härå genmälte Almgren, det han ansågel 0 betydlig skilnad förefinnas emellan att, med stöd lag inför domstol framställa ett påstående, och utt i nådeväg vända sig till Kongl. Maj.t, som då unde, äfven med lagens förbigående, bevilja en anhållan. Al!männa åklagaren begärde nu äfven, att Almgren måtte tillfrågas, hvilka vägar han ansett lagiga för den folkhop han vid tillfället tilltalat? Till svar härå anförde Almgren att han, då riksdagen vore för handen, trott den lagliga vägen vara, att till Riksens Ständer göra framställnipg om de förindringar och förbättringar, som kunde vara erorderliga; förbehållande sig dock Almgren, att få ridare skriftligen besvara de af allmänna åklagaren ramställda frågorna. Kassören Hammarström: att han, lördagen kl.. mellan 9 och 40 på aftonen, uti Storkyrkobrinken larseblifvit Almgren, omgifven af en folkhop, till wilken han hållit tal, hvaraf vittnet blott erinrade ig endel, som innefattat, att i händelse de hade intipati mot någon, sä skulle de icke slå in fönterna, utan söka upp personerna sjelfya, på tea-l ern eller spektaklet; förmälande vittnet, att efter let sätt, hvarpå han uppfattat andemeningen af Almgrens yttrande, de åsyftat att uppvigla folkNassan emot någon person, den vittnet dock icke vört namngifyvas. Sedan den, uti poliskammarens protokoll uppagne, af vittnet derstädes afgifne, berät else nu olifvit för vittnet upprepad, förklarade vittnet, att van erkände densamma med undantag af det dertädes befintliga tillägget, som skulle viltnet omtaat att Almgren vid tillfället uppmanat folket, att ned den antydde personen göra som de ville; äfvensom vittnet ej hört Almgren utanför Rådhusjakten yttra sig om annat än sättet för militärens invändande till oroligheternas stillande. Bankobokhållaren Almgren bestred sannfärdigeten af vittnets berättelse i hvad den rörde Almrens deruti förekommande uppmaning, att å teaern eller spektaklet uppsöka någon misshaglig peron. Almgren hade endast yttrat till folket, att de cke borde slå ut rutor, utan söka den person, med vars åtgärd de icke voro belåtne, emedan inslaging af fönster endast vore ett spektakel. Kassören Hammarström förklarade härå. att han id det ifrågavarande tillfället icke kunnat upptta Almgrens utlåtelser På annat sält, än såsom syftande folkets uppviglande, och en bestämd hänisning, att å teatern uppsöka den, till namnet icke ppgifne, för folket misshaglige personen. Likväl rodde vittnet sig icke efter så lång tids förlopp, ren rn S