Aftonbladet – 29 juli 1848, sida 2

fadt umgänge med hvalfiskrotabiliteten, att man deraf lätt spårar följderna vid ett och annat tillfälle. För öfrigt önska vi, att man för en närmare insigt af dessa kombinationer. blott fäster uppmärksambeten på en öfverensstämmelse emellan tidningen Tiden och åtskil ligt i Söndagsbladet, som måste vara mer än tillfällig. Samma hätskhet mot näringsfribeten och en representationsförändring, baserad på folkfrihet och allmänna val, uppenbarar sig alltid hos begge: samma begär att nedsätta de! nya lagförslaget och de personer, som derpå hufvudsakligen arbetat, återfinner man i Tiden och Söndagsbladet: ja, i flere fall förekommer tendensen i begge så likartad, att den tyckes utgången från samma hufvuden, likasom dessa begge blad en tid trycktes på samma oflicin. De offentliga personer, som göras till mål för kalomni i det ena bladet, företagas för det mesta också alltid till denigration, i det andra. Det torde väl då falla sig något svårt för vissa bland Tidens principaler att neka. allt inre samband med Söndagsbladets bemliga eller kända ledare, och det blir måhända slutligen ej heller så lätt för ett par kretsar, som vilja hetas vara af högre volge och hvartill Tidisterne höra, all rentvå sig från beskyllningen att sympati sera med det gröfsta Stockholm har att erbjuda. Det är väl sant att ett undantag synes böra göras i den åberopade likheten mellan Tiden och Söndagsbladet, i afseende på sättet att framställa händelserna i Frankrike; enär Tiden är en afgjord hatare af republiken och alldemokrati, då Söndagsbladet deremot, så ofta någon bit deri förekommer, som till innehållet kan kallas politiskt ledande, och ej är en sladderhistoria blott, alltid visar sig full af ifver för folkets bästa, dess frihet, rättigheter och uppkomst. Men denna olikbet är endast skenbar; och det är just detta som icke saknar sin betydelse för att inse ssmbandet mellan de begge tidningarne, hvilka arbeta för samma mål, ehuru med skilda utgångspunkter. Söndagsbladet talar i sitt sista nummer med mycken pomp och ståt om Cavaignacs tyranni och buru Frankrike blifvit förvandladt ifrån en borgerlig republik till en militär republik der en vilja, likasom i Ryssland, är rådande; det vill således säga till en autokratisk despoti. Cavaignac skiljer sig, hvad hans makt beträffar, från Ryska Kejsaren blott deruti, att icke knutpiskan finnes att tillita på fransk jord, men i stället har han väl ordnade fängelser, der han än i denna stund låter 40,000 parisare försmäkta, bajonetter hvarmed de uppstudsige kunna arkebuseras, rep och bilor--hvarmed de kunna hängas och halshuggas, slutligen kolonier i de tropiska länderne dit de, knipptals sammanpackade såsom negerslafvar, kunna afsändas. Hvad har då franska folket vunnit på alla dessa blodbad? Jo, att nu styras med bajonetter; att dömas af upprorsdomstolar på måfå, i stället af lagliga domare; att ha en hedersvakt öfver sig af 80,000 bajonetter, förda af dubbelt så mänga armar, med en liten näpen svit af diverse kanoner, de der hvarje ögonblick hota att förvandla rikets hufvudstad till en grushög. När man jemför dessa exklamationer med Tidens (och till och med då och då Posttidningens) sätt alt skildra ställningen i Frankrike, så upptäcker man en olvetydig likhet. Dessa värda kolleger vilja sldrig erkänna den sanningen, att franska nationalförssmlingens och genom den, sjelfva folkets vilja, än i denna stund står öfver Cavaignae, att denne återlemnade den för tillfället af republiken i hans hand nedlagda diktatoriska makt, och att han ej utöfvar eller besitter den ringaste auktoritet, hvarken militärisk eller civil, :som icke folkets deputerade förlänat honom. Och likväl sättes Cavaignac i bredd med en rysk sjelfhberrskare! Hvarföre? om ej för att visa huru det alltid måste gå med den förderfliga och olycksaliga republikanska styrelseformer? I Söndagsbladet står väl allt detta som ett meningslöst pladder blott; men när man ser dess enstämmighet med det språk sem föres i Tiden öfver samma ämne, så märker man den under fraserna begrafna hunden. Söndagsbladet beklagar sig öfver Cavaignacska tyranniet af nit för det stackars folket — gudbevars! — de arma parisarne, som han håller i ordning. Tiden deremot uthänger den militäriska skräckskylten för att dermed visa i hvilken afgrund republiken störtat och måste störta, hvaraf skall följa nödvändigheten af aristokrati och byråkrati för ett samhälles bestånd. Målet, hvartill begge abutera är således detsamma. Derföre kommer också Söndagsbladet till följande såsom slutsten: Och hvilka har Europa och Frankrike att tacka för allt detta? Inga andra än herrar Thiers, Odillon-Barrot m. fl. af samma skrot och korn, hvilka i förra tider i tidningar och från talarestolen sökte försvara alla de upplopp och mordförsök som då gjordes mot Ludvig Filip, och derigenom ingåfvo folket den tanka, att dylika tilltag voro lika så fosterländska som berömvärda, alldeles såsom Aftonbladet gjort här. Kan man se! Altonbladet bar således försvarat upplopp och mordförsök,; hvarvid det allenast skulle vara. roligt att höra och få vela hvarest och när detta försvar i A.B. egt rum Om ofvananförda sätt att framställa Cavaignac i ett falskt ljus påtagligen är detsamma som Tidens, och således måste djupt fägna dess principaler, så torde likväl prelatafdelningen bland dessa Principeler ej bafva så godt att smälta sin kamrat i Söndagsbladet, då hav, vid en jemförelse emellan Cholera Morbus och Rikets Ständer, bjuder dem följande halft teoogiska läckerbit : Cholera Morbus liknar Rikets Ständsr deruti, att egge gifva stoff till hela volumer. Om CI lera Aorbus är redan en volum skrifyven, t oc som