Aftonbladet – 28 juli 1848, sida 2

, 29 ER af plenum, det ifrågav. valet icke kom att förrättas förr än nära två timmar efter pleni början; och om det velat sig rigtigt, så hade diskussionen om den ifrågav. materien ganska väl kunnat uppehållas intill pleni slut — hvarmed äfven ex absurdo bevises, att hr landtmarskalken saknat skäl för sin tolkning af det gjorda anslaget. humm——— sme—————u Mången af våra läsare torde hafva förbisett att vi här i hufvudstaden hafva tillgång till ett slags politisk barometer, eller kanske rättare ett politiskt ur, af det zoologiska slaget, som, sedan man lärt känna dess inrel natur, är temligen ofelbart och blott har felet att af allmänheten: icke tagas i betraktande, på samma sätt som man vanligen ej frågar efter att se på ett blindur, d. v. s. ett ur medl målade visare. Detta är likväl till viss gradl orätt mot vårt zoologiska ur, hvaruti läsaren lätt igenkänner Tidenn, Vissa paroxysmer, som tidtals påkomma ,Tidens, äro de säkraste kännetecken att något vigtigt passerat i den politiska verlden, och man behöfver blott någon tid göra sig! hemmastadd med dess politiska terminologi, för att kunna af Tidens, tecken göra vissa säkra slutsatser. Man kan hålla tusen mot ett, att så länge Tiden nöjer sig med att, på sitt eget sätt, blott referera hvad som tilldrager sig i den politiska verlden, så måste frihetens, upplysningens och framåtskridandets sak vara i fara, eller åtminstone möta bekymmersamma l hinder; men om deremot Tidensp frihetsfiendtliga sympatier svalla öfver i bätska och flammande rapsodier, då är ingenting vissare, än att Tidens, förhoppningar börjat gå kräftgången, och följaktligen folkens rättmätiga sak vunnit någon väsendtlig framgång. Vi hafva sett huru Tiden, vid underrättelsen om franska revolutionens seger, skummande af raseri, och till och med höljde sina förra gunstlingar Guizot och Ludvig Filip med smädelser och tillmälen, men knappt bade några tecken till reaktion börjat uppenbara sig inom republiken, förrän Tiden, antog en belåten uppsyn, och bara berättade, naturligtvis! på sitt eget, ensidiga och stundom rent af bedrägliga sätt. I samma mån nyheterna från Paris blefvo allt mera lugnande, började ånyo Tiden att spruta eld och lågor, emot republiken. Kom så den sista insurrektionen, och Tiden iklädde sig sin noblaste kyrkodagsfysionomi och refererade helt byfsadt huru illa det stod till i Parisp; men knappast har Tiden varsnat huru, äfven denna gången, folkets intressen och republikens princip gått fullkomligt segrande ur striden, förr än den, trogen sin bestämmelse och sin inre natur, fyller sin penna med galla och nedskrifver spalt på spalt med de mest cyniska och frenetiska utgjutelser. Detta, om något, är ett godt kännetecken. Ännu ett annat exempel på Tidens taktik. Så länge anarki och ytterlig förvirring hetade den tyska kolossen med total upplösning, refererade Tiden med välbehag underrättelserna från detta land; men knappt har den tyska nationalförsamlingen konstituerat sig, och Tysklands samtliga stater fått sig en centralstyrelse, förrän Tiden sätter gjallarbornet för munnen och skränar, frustande af ilska: Afalla kloka folk äro väl tyskarne de galnaste. Deras danviksdröm om Tyskland, som en enda: stat, blir måhända signalen till ett stort europeiskt krig, sedan erkehertig Johan, Österrikes monark de facto, tagit riksföreståndareskapet om bänder. — Derefter bespottas pfrankfurtergubbarnes utnämnande af riksministeriet, och slutligen heter det om de ifrigaste förfäktarne af Tysklands enhet: Då fjellarne i Schweiz genljudade af förbundet vid Rätli och af den ädle Tells klingande bågskott, kunde de föga ana, att slika uslingar skulle med sina korrecktionshus-förslager orena den friska luften kring Alperna, I en likstämmig tonart fortfar nu Tiden att yura sig om den utländska politiken, Den hopsamlar, ur de eländigaste smädeskrifter mot den republikanska styrelsen i Paris, en mängd obestyrkta berättelser om obyggligheter, som skall hafva blifvit begångna: Så heter det bland annat, att man serverat sprutor med svafvelsyra och riktat deras stråle mot sina motståndare. Efter alla tecken skulle man kunna tro att Tiden sjelf tagit munnen full af denna syra, för att dermed skada sina motståndare, men dervid blifvit så illa bränd, att den gilvit ifrån sig de ilskna verop, som uppfylla dess spalter. Det zoologiska uret visar således lugnande tecken, och under sådana förbållanden är det en hugpad att se huru gallan sjuder öfver hos reaktionens och byråkratväldets verksammaste organ. AT — Tillställniogen i Kgl. Humlegården sistlidne måndag bar varit ganska lyckad. I en beskrifniog derom uti Dagbladet säges att säkert emellan 42 och 435,000 personer bevista den. Ibland annat berättas följande rätt roliga anekdot: