Aftonbladet – 26 juli 1848, sida 2

genstädes kapitaler, större eiler mindre, finnas, så gifves ock ingenstädes tillgång till arbetsförtjenst; enär den ena penninglöse ej kan beala den andre penninglöse för hvad han gör honom, Det måste således genom lagstiftninsen och samhällets administration blott bindras, att kapitaler och egendom uteslutande få innehafvas eller komma att tillhöra vissa klasser, såsom det varit i medeltiden och till en del ännu kan inträffa, samt att alltför stora massor deraf hopas på vissa händer, utan eget dertill verkande arbete, såsom fallet är t. ex. genom fideikomiss-inrättningen och några andra argyrokratiska institutioner. Men att kapital öfverhufvud och såsom sådant finnes att tillgå i samhället hos personer, ju fler ju bättre, hvilka derigenom jemte viljan besitta förmågan att gifva andra arbetsförtjenst, detta bgger så helt och bållet i de lägre och lägsta samhällsmedlemmarnes fördel, att de omöjligen sjelfve kunna blunda derför, så fort de lemna det ringaste rum för eftertanken. Detta ända till besatthet oförnuftiga anlopp mot kapitalerna, hvilket endast har sitt motstycke i de läror visse fanatici, som svurit den blodröda fanan. i Frankrike, nu der som bäst söka utbreda, till landets ödeläggelse, skulle derföre nästan kunna sägas sakna all annan förklaring, än att man vill införa stöld som statsmaxim. Ty är meningen, att depo, som sjelf saknar penningar, skall vinna dem genom arbete och pa ärligt vis, så måste det otvifvelaktigt för honom vara en lycka, att andra gifvas försedda med dessa medel! (d. v. s. större eller mindre kapitalister), af hvilka han kan genom sin industri vinna dem; är åter meningen, icke att förtjena, men att roffa eller, såsom man säger, helt simpelt taga hvar det finns och lägga der det tarlfvasp, då inträffar ett sådant system, som Söndagsbladets, icke illa på hvad man kallar all egeudoms fördelning eller kapitalernas utrotande. Sympatierna hos Söndagsbladet för ett så beskaffadt system kunna då bafva sin förklaring genom vissa välbekanta antecedentia, väl icke hos den närvarande bufvudmannen i bladet, men hos det så kallade upphofvet. Vi nämnde nyss några ord om Söndagsbladets metod, hvilken kan spåras från den tid den utmärkt stora notabiliteten fick hand med bladet, till skillnad från den utmärkt lilla notabiliteten, bvilken förut mera ensam styrde och ställde dermed, samt, huru mycket han än bråkade, dock icke bråkade med metod. Hvad nu den närvarande Söndagsbladsmetoden i och för sig sjelf vidkommer, så kan den visserligen alltid kallas någon, men icke synnerligt berömlig; den kan framläggas i två satser, efter de två beståndsdelar den endast innehåller, nemligen först och främst att framkasta de mest ohemula och besatta osanningar, och för det andra, att, när man framhåller lögnen, icke alls upplaga det sagda till svaromål. Den möjliga framgång Söndagsbladet påräknar genom denna ömkliga metod, kan blott vara den, att bär och der finna några läsare, hvilka endast se det bladet och således taga kännedom om osanningarne, utan att afveta deras afhöljande. Hoppet om en sådan exklusivitet är dock ett ganska svagt mnödänkar. Det kan väl hända, att i någon vrå en hamnbuse eller hammnbusinna gifves, som kastar ett öga på Söndagsbladet och inhemtar dess godbitar, utan att sedan läsa någon annan tidning. Men dessa slags läsare bafva tillika den egenskapen att låta passera ut genom det ene örat hvad som kommit in genom det andra. Det de behålla blir då af ingen vigt. Hvad åter hela den delen af publiken beträffar, hos hvilken tidningsläsning har någonting att betyda, så skola åtminstone vi, om ej flere, laga, nu som förr, att den eländiga hvalfiskmetoden ej får utöfva sig i allsköns behaglig hemlighet. Vi hafva derföre vid sina passande tillfällen påpekat Söndagsbladets osanningar, när de varit af det slag, att det ens lönade mödan. Publiken känner således detta öfverallt. Söndsgsbladet har icke ingått i svar romål härpå: har aldrig vederlagt hvad vi i sak sagt om dess tillgöranden: bärmed är ISöndagsbladet slaget, inför alla tänkandes domstol. om vn Oe AA Er mm m—Mm mm —-— Vi vilja nu icke upprepa hela kedjan af de lgång efter annan skedda afslöjningar Söndagsbladet undergått; och hvarvid det alltid legat rörande hvarje förfluten uppdagad faktisk osanning, men i stället uppdukat en ny. De nya dikterna skola således bjelpa de gamla? Vi få se huru länge denna taktik bjelper, När vi för en längre tid tillbaka gjorde puIbliken uppmärksam på de omisskänliga drag, ,Isom utvisade, att Söndagsbladets hutvudman, hvilken då äfven arbetade i Minerva, gick Ty-Iska politikens ärenden, så smög sig besagde -Jman alltid omkring denna farliga punkt med vederbörlig tystnad, ehuru en och annan, mår hända ej utan skäl, tror, att Minervas omsättning i annan hand, hvad författarskapet beträffar, just blef en följd af Minerva-egarens fruktan för den elaka opinion, som om bladet uppkom genom denna belysning. När vi sedermera, i afseende På de Stockholmska oroligheterna, ådagalade Söndagsbladets tvetydighet: hurw det den ena söndagen hade högst incen; Idiära artiklar, men straxt derefter kastade om floch med de löjligaste svängningar sökte hvällva skulden för agitationen åt ett håll, der sjelfva I motsatsen påtagligen egt rum; så vederlade ; Söndagsbladet allt detta genom ingenting; utIblåste blott s:n anda i nigra tomma deklama-itioner Om Sill stora nit för lugnet och fäder4. BIF j AH PP KR