Aftonbladet – 21 juli 1848, sida 3

(Insändt.) Över Rocco Marchonis tafta DEN VACKRA SYNDERSKAN. (I Säfstaholms Tafvelsamling.) Förkrossad, bäfvande i syndens nöd Hur blek du står der nu, en fallen Engel, ch dock hur skön, fast utan kraft och stöd, som blomman bruten nyss ifrån sin stängel. Matt skymtar Engeln på din panna än, Ty du är qvinna dock — men ack! den höga Guds rena ljufva kärlek — hvar är den Med oskulden och friden i ditt öga? Blott skuggan qvar af Skaparns ideal Blef du, o qvinna! i ditt fall — och veriden, Som fridens himmel ur ditt hjerta stal, Gaf dig till pris åt villorna och flärden. Och han som bäddade din kärleks graf Hans brottslighet så lätt af tiden glömmes; Han skakar bördan snart från skuldran af Men du — du ensam blöder och fördömmes. Och tröstlös, modfälld i den vilda hop Af stränga domare — af ångren slagen Du står ett mål för deras smäderop, Ej värnad mer af oskuld och behagen. Hvem söker du? du fallna — se hur kallt Hvart öga möter dig ut domarringen; Så lönte frestarn den, du gaf ditt allt, Men dygdens frid igen — den gaf dig — ingen Och blicken sjunker så förtviflad ner, tårar höljd, emot den kalla jorden, Men tåren faller — ögat klarnar — ser En handskrift tecknad med de ljufva orden: Bedragna bjerta! lugna dig — var still — pDu får ej storma så fast ögat gråter — OQO! qvinna qvinna! ske dig som du vill — pDen mycket älskat mycket Gud förlåter.n Och hoppet ljusnar för din höjda blick; Ditt bjerta känner sig ej mera lida — Du frågar ej af hvem du friden fick — Si! Jesus — Jesus stär ju vid din sida —! Ser du hur lugnt Hans öga på dig ser, Hör du hur mildt Hans stämma till dig talar? När verlden ingen tröst dig mera ger, Då är det jag som lugnar och hugsvalar. pDin skuld är stor och sorg är syndens lön, Men sann den ångrens tår, ditt öga gjuter — pDPen till mig vänder så igen, hans bön Cm nåd och tillgift himlen ej förskjuter. Förlåtelse och nåd jag gifver dig — Gack du i frid och ro — men J som menen DEr vara rene — svare hvar för sig — Den som är fri han kaste första stenen.n