Aftonbladet – 17 juli 1848, sida 3

med : tillägg af flere nya tankar. Döm också; om vår glädje och förundran, då vi fingo se, att Aftonposten nu kallar reflexiooerne i nämnde artikel välgrundade, sedan Dagbladet förut (som tillhör samma redaktion) ganska bittert anfallit Aftonbladet för den danska frågans betraktande från samma synpunkt. Vi ingå icke i vidare undersökning, hvarifrån denna angenäma förändring kan härleda sig; men på det Aftonbladets publik må blifva i tillfälle: alt vitsorda riktigheten af den här ofvan gjorda uppgiften, att Snällpostens åsigt står aildelespå samma linea med den som Aftonbladet yr-; kat meddelas artikeln här nedan: Då Fedrelandet pretenderar svenska armåensinryckande i Slesvig och dess tågande till Eidern, har F. alldeles förbisett den deklaration, som vår Regering utfärdat och som uttryckligen säger, att svenska och norska regeringen alldeles icke blandar sig på krigisk väg i den slesvigska stridsfrågan. Att bladet glömt denna deklaration kunna vi ej antaga, men vi tro anledningen böra sökas i den: sinnesstämniog, som är så naturlig hos den der lider orätt och som, då han icke sjelf her tillräcklig styrka att tillbakavisa sin motståndare, bur och hvar som helst söker att skaffa sig hjelp och då, i det lifliga begäret efter hämnd, icke räknar så noga på hvad medel som begagnas. När man så ser saken, blir man alltid blidare i sitt omdöme äfven öfver uttryck, som man annars icke kan gilla, och vi vilja också från den synpunkten framställa våra anmärkningar. Hvad beträffar det yttrande, att nu vore tiden inne för Sveriges krigiska inblandning, tro vi att Fedrelandet deri har orätt. Vi förstå icke hvad F. tänkt på, då det vill att Sverige, just då det är sysslosatt med försök att bilägga frågan på ett fredligt vis, skulle företaga sig att på samma gång läta armeen operera. Preussarnes sednaste uppryckande emot, icke i Jutland tyckes hvarken göra från eller till, och att Sverige skulle låta sina truppar rycka vidare, derföre att preussarne göra några mils marsch, utan att röna synnerligt motstånd, dertill se vi icke ringaste anledning. Att förhandlingar under sådana förhållanden som de närvarande gå långsamt och icke låta sig genast tillvägabringas, bör enhvar kunna: inse; att kabinettet har mycket att göra och arbe tar med mycken ifver, kunna vi bäst här intyga, då man ser dagligen de yttre tecknen på en liflig verksamhet i den vägen. Vi skulle derföfe önska att Fedrelandew och alla de, hvilkas parti dettå blad representerar, torde hafva besvär af litet tålamod, då vår regering har besvär att reda ivistefrågan, som genom den politiska ställningen blifvit i högsta grad besvärlig och intrasslad, och til! bvars: Ibringande till ett godt slut der fordras mer diple-matisk insigt och omtanka, än Våra skandinaviska: brushufvuden ens tänka på. — Tvärtom, vi må hålla svenska regeringen all räkning för att den gör allt, för att på fredlig väg bringa saken till ett onskadt resultat, att den utan passion med klokhet och lugn besinning går till väga; ty är svärdet en gång draget, då är det för sent att betänka sig längre, då är steget uttaget och tärningen kastad; : dit går man endast när alla andra medel icke duga. Dessutom :se vi alls ingen fara å färde. Om: danska armeen hade gjort betydliga förluster, om man hade i bataljerna icke lemnat en aln af sin jord utan att slåss för den, om man hade steg för steg försvarat sig, om man i känslan af hvad stfi-den gällde hade gått man ur huse, och som Finnar och Polackar i en sednare tid, under kampen pro aris et focis, haft till grundsats att segra eller stupa, om under sådana förbällanden döss folk betydligare förminskäts i antal, — om; säga vi, allt detta, eller något af detta egt rum, då hade det varit skäl till klagän, då hade en hastig hjulp varit af nöden. — Men då icke något sådant ege: rum, då anse vi dylika uttryck af missbelitenhet icke vara på sin plats, icke uttrycka hvad man: borde vara skyldig åt vår Konung, som i denna fråga gjort mer än de mäktigare med mera lätthet kunnat uträtta och hvars rättskänsla och goda hjerta förorsakat omsorgor och bekymmer, för hvilka vi önska, att han måtte både hos oss sjelfva och hog våra grannar erhålla den tacksamhet och det erkännande, som han i så fullt mått förtjenar. — När derföre, som kändt är, fredliga underhandlingar äro å bane öch när dessa bedrifvås med hopp om goda utsigter, efter hvad man tror sig säkert nog veta, då kunna vi icke inse hvad skäl man: må hafva till klagan, eller hvad man ens tänvkör på, då man provoterar till ett afgörande med vapen, som är alldeles Obehöfligt; Vi känna mycket väl, att mån i Danmark rätt ållmänt öch ef bjertats grund önskar, icke blott att återfå, hvad dem med rätta tillkommer, utan kanske lika mycket att. tyskarne skulle hafva stryk för sitt infall, och bitterheten i denna strid gör att man der icke är bes låten förr än man i germaniskt blod bunnit släcka törsten af sin hämnd. — Och då danskarne sjelfva icke äro mäktiga nog att åstadkomma denna hämnd; så vilja de att vi skola Hjelpå dem häri; men denna: deras förbittring delas icke af oss, ty oss har intet närmare ondt vederfarits; vårt föremål är, att: bjelpa Danmark till sin rält igen ; kunna vi göra detta på fredlig väg, så vore det väl rent af en öklokhet att göra annat, ty kriget å vår sida är ju blott ett medel för ett få fred på billiga vilkor, och alldeles icke något krig der hämnden förer svärdet. — Vi vilja önska, att danskarne ställde Sig på denna: passionsfria ståndpunkt, då skulle de se saken anporlunda än nu, och då skulle de äfven finna, att konung Oscars kloka politik har sparat äfven dem: menniskolif och penningar. Bondeståndets öfverläggning vid föredragninmmm Af Pars AN rm ee I nn RR Lö