Aftonbladet – 13 juli 1848, sida 3

a Tale Farfars Historiska Berättelser. Mälarens Sagor; I. Ynglingasagan; folkskrift af förf. till Grannarne i Skärgårdeny, Företaget med denna folkskrift är, efter allt hvad man kan finna, ganska välment, och förtjenar ur denna synpunkt uppmuntran. Huruvida förf. i allo kommit till klarhet öfver den uppgift han såsom folkskribent föresatt sig att lösa, torde kanhända få ställas derhän, i synnerbet hvad beträffar stilen. Också med tankarne är det icke alldeles helt. I förordet visar förf. sig missnöjd med de pyare forskningarne i svenska bistorien, hvarigenom åtskilligt af det förut antagna, om Odens ankomst till Norden m. m., underkastats kritik och satts i tvifvel. Likväl säger han sjelf på ett ställe: folket söker ej dikten; verkligbeten, med sin sorg och sin glädje, innehåller all den poesi, som den öfverbildade förgäfves söker framkalla ur fantasienn. — Hvad vill då vår förf.? Här hyllar ban ju tydligt sarmingen; men i det föregående visar han sig en sådan vän af dikten, att han icke tål undersökningar, som kunna undergräfva den; och hvilket han till och med jemför med begående af en synd,. — Vi vilja dock ej räkna så noga, utan öfvergå till en kort redogörelse för innehållet af närvarande Farfars historiska berättelsery (titeln, imiterad efter W. Scotts Tales of a Grandfatber)). Förf. lemnar sin läsare i inledningen geografisk kännedom om trakterna kring Sigtuna, der han visar sig rätt hemmastadd. Han för oss till ett litet trefligt ställe, Snörin, der en folklärare, Siegfridsson, bott i mer än sextio år. Förf. låter oss veta, att det i långliga tider varit så i Sigtuna, att presterskap och borgare aldrig dragit jemnt, utan med många strider om prestebol och annat legat hvarandra i håret. Deraf har händt, att den af presterskapet illa sedda Siegfridsson ej fick platsen vid Sigtuna kyrka såsom klockaren, hvilken han sökte. Då han gick miste härom, öppnade han på egen band en egen liten läroanstalt på den lilla lägenheten Snörin,. Såsom ett slags sjelfmant skolmtstare lefde ban nu nyttigt och lugnt sin tid fram. Förf. har genom detta rätt idylliska uppslag beredt sig hvad man kallar presentationen af sin berättelse. — Gubben Siegfridsson och hans barn komma i förhållanden till en -tatarfamilj, och deribland en Finnmoder,. Det är egentligen en qvinna, Marit, som med gubbens son bekommit tvenne barn, Olle ochHjalmar; och hvilka farfadren nu: tar till sig för att uppfostra och underhålla. Det är för dessa sina sonsöner Siegfridsson förtäljer om Mälarens uppkomst,, och om Lapparne. Marit, full af ziegenarvidskepelse, aflägsnar sig och bortgår ifrån hemmet. Gubben fortsätter sedan än mera obehindradt sina berättelser för barnbarnen, och lär dem känna bela Ypglingasagan, från Oden till Ingjald INråda, temligen troget efter Sturleson. Framställningen, som förf. beräknat för ett didaktiskt vida mer än ett poetiskt ändamål, besitter på långt när icke Sturlesons vaivetet. Stilen har i stället någonting sökt arcbaistiskt, släpigt och torrt, som vill uppbjelpas genom en viss kyrklighet i tonen, som skall föreställa hjertlighet. Då detta allt imedlertid gapska visst är ärligt menadt of förf., klandra vi bonom ej härför; men anse endast, att det mår bända varit lyckligsre valdt, om ban låtit Siegfridson för siva barnbarn belt enkelt uppläsa den Sturlesonska Ynoglingasagan; sådan denna sjelf frisk och färdig befinner Sig i Heims Kringla; och på sin höjd baft farfadren att beledsaga: den med några passande förklaringar och upplysningar här och der. Månne detta icke skulle bafva varit bättre, då ändamålet i alla fall endast är att gifva läsaren, ej en kritisk och granskad historia, utan en saga från forntiden? — Sådant det hela nu en gång är, önska vi det imedleitid all framgång och mån