Aftonbladet – 12 juli 1848, sida 1

Frågan, huru mycket han begärde, besvarade han torrt: Ewt hundrade mill reis, om ni önskar att genast bli satt i land; femtio, om ni vill vänta, tills jag själf får lägligt att gå i land. Hur länge kan det dröja? När går ni i land ? I morgon midnatt går jeg in i en liten bugt på denna sidan om Sugar Loaf. Goåt, jag ger er trettio millreis, och väntar tills i morgon midnatt. Vill ni ge mig fyratio, sennor? Jag kan ej ta er för mindre. Då skall jsg lätt finna någon annan farkost, innan vi hinna Sugar Loaf. Jag vill ej ge mer än trettio miilreis, utom kanhända ett halft dussia buteijer svenskt bränvin på köpet, tillade m:r Daily, och gick på akterdäck, som om han der förde befälet. Negersmugglaren öfverlade en stund, och tycktes insa möjligheten, att den engelske officern lätt kunde fiona det tillfälle han talade om. Å endra siden var trettio millreis en ganska ansenlig passagerareafgift, som hen kunde förtjena utan att gå ur sin kose. Han mottog således anbudet. M:r Daiiv gick afsides med Robert, fick erforder liga penningar och adress på det hus i Rio, der han skulle taga in, när ban säkert hade anländt. De tvä minerallådorna,, anmärkte bokhållaren, äro i mitt förvar. Skada att vi icke fingo de andra ombord! Jeg kunde nu lätt hafva fört dem land med mig.n Detta stulle visst hafva varit ett ypperligt tillfälle; men kptenen ville icke riskera det, och tillåfventyrs äro de redan ombord på ett annat fertyg.n Låt oss hoppas att de äro i godt förvar, hviskade m:r Daily, och återvände 1 Sin egenskap af engelsk officer till smugglaren och uppgjorde med honom affären. Kaptenen köpte fisken till ett ganska hederligt pris, och man förde m:r Dailys bagage ombord på smacken, jemte tillräcklig provision för de 24 timmarne. M:r Daily bad styrmannen helsa den tyske doktorn, som hade gifvit honom adress till den beryktade naturaliesamlaren, och på ett litet värdshus , der han kunde träffa honom sjelf. Efter ett hastigt afsked af sin unge herre och de omkringstående,