Aftonbladet – 8 juli 1848, sida 3

Ömma handtryckningar och lång paus. Löjtnanten: Vår tid är fribetens,; den erkänner intet slafveri. De nesliga bojor, som århundraden igenom förtryckt menskligheten, falla en efter annan till stoft; skulle ej då bjertat vara fritt, skulle kärleken ; vårt slägtes skönaste gåfva, kunna förqvälvas af onaturliga fördomar? När staten är fri, icke må det då finnas träldom inom familjen! Isabella, se huru frihetens strålande sol uppgår öfver en lidande verld . . . Isabella, har du mod ? Isabella: sMin styrka är min kärlek ! Löjtnanten: Nåväl! låtom oss förskta all despotism, låtom oss svärja frihetens fana och proklamera republik inom känslans verld — lefve Republiken !x ; Isabella : ;Lefve Republiken !a Löjtnanten : Älskade, du har gifvit mig de ljufvaste förhoppningar; men när, o när skola dessa förboppningar bytas i verklighet ? Isabella, med ett skälmskt leende och en betydelsefull blick på sin man: Vänta, Ferdiuand, vänta, vi få väl riksdag, vi få väl riksdag!n je . . ee 8 K i Den flygtiga blick vi pu kastat in i förkållanderna på Kylinge, bör, som jag vågar. förmoda, icke vara belt och hållet bortkastad, utan äfven den, liksom allting annat, medföra sin lilla nyttiga lärdom. Om vi icke hafva funnit några exempel att efterfölja, så hafva vå fupnit så många fler att undvika.f Ingenting är angelägnare — major Dunderfelt har sagt mig det — än den europeiska jemnvigten, och hvaruppå hvilar väl denna, om icke ytterst på sjelfva individerna ?v Nåväl, buru tillfredsställande måste det ej då vara att erfara, huru en evig rättvisa -afväger de olika partiernas styrka och huru den politiska ordningen äfven i det enskilda lifvet eger sina garantier. Sublima! öde! är mannen alltför konservalif, så är icke sällan hans hustru så mycket mer liberal. E SLUT,