Aftonbladet – 8 juli 1848, sida 3

tackar jag er! Ack, Ferdinand, det vore min pligt att qväfva dessa känslor, menp... Löjtnänten : ,Tala icke om er pligt! De band, som binda er, äro endast att anse som grymma, orättvisa fjettrar. Då äktenskapet icke längre utgör en gudomlig förening emellan hjerta och hjerta, är det endast en död, vanställd samfundsinrättning. Den man, som ständigt var en slaf under sin egen iskalla egoism, som aldrig skänkt sin maka en enda gvista af sann kärlek, som aldrig erkänt sin egen pligt, att vara hennes stöd, hennes ledsagare, som aldrig skänkt eller sökt det förtroende, som skapar ömsesidig tillförsigt; säg, hvåd har väl en sådan man att fordra? På det hjertlösaste sätt bar ban röfvat till sig en skatt, hvars egande. han aldrig varit värdig, och då han sedan icke vidare bryr sig om denna afundsvärdt dyrbara skatt, då han med likgiltighet försommar att vårda, alt vaka deröfver: 0, säg mig, har han väl då rätt att klaga i fall han en gåvg finner sig bafva förlorat: hvad ban i evighet aldrig borde egt.?x Isabella, bäfvande: Ferdinand, du vet, huru jag älskar dig, du vet, att mitt lif är i din hand I Löjtnanteö, fattande hennes band: pIsabella, ljufva, förtjusande engel, du känner icke, med hvilka lågor kärleken rasar inom detta bröst. Det som hos en qvinna är en stilla, värmande flamma, blir hos mannen en förhärjande, en förtärande vådeld. Att icke ega lugn hvarken under dagens buller eller nattens enslighet, att i sina tankar ständigt bära samma, evigt samma föremål och i sina fantasier, vaken eller drömmande, alltid, alltid se samma bild och dertill svartsjukans marter, hopplöshetens förtviflan. -O, förtjena dessa qval något medlidande, någon uppoffring, då, då har du icke längre någon rätt, att visa mig bort med toma ord, fostrade af fördomar och utansanningens grund ly Isabella, bängifvande: sFerdinsndls Ferdinand, 1ycksalig: Isabella!