Aftonbladet – 8 juli 1848, sida 2

värdiga perioden straxt före den fransyska revolutionen, erböllo hjertats förvillelser politisk makt. Vi måste dock, för att få en riktig och historisk utgångspunkt för detta angelägna ämne, förflytta oss ännu mycket, mycket längre tillbaka. Vi måste återgå till flera hundra år före Christi födelse, ända till det urgamla Grekland och Rom. I Sparta till exempel, der voro familjen och staten, staten och familjen . . . .. Men ser jag då rätt, Isabella I — återigen vänder du mig ryggen och fortsätter din lektyr; du förvånar mig på det högsta, det måste jag erkännal? Denna gången var majoren på väg att blifva allvarsamt förbittrad på sin bälft för hennes åoyo visade oförlåtliga likgiltighet; men till hennes lycka öppnades i detsamma salongsdörren och tvenne herrar inträdde. Den förste af desse, en liten kruserlig, smilande person, var socknens kyrkoherde, kongl. hofpredikanten Svansdnius. Den andre, en lång, smärt militär, var löjtnant Snapphane, major Dunderfelts. adjutant, — Herrarne helsades välkomna såväl af värden som värdinnan. Tdebordet blef serveradt; men man njöt den behagliga drycken under ett temligen magert samtal. Den otrefnad, som alltid oppkommer, då personer af helt och hållet olika intressen sammanträffa, hvilade tung och kall öfver bela det lilla sällskapet, och tydlien kunde man se, att ingen kände sig rätt belåten med sin plats. Hofpredikanten Svansenius tycktes dock vara den, som bäst förstod att uthärda de olika meningarnes tvärdrag, hvarför det också var han, som hnufvudsakligen lifnärde konversationen, När det puttrande teköket icke. längre utgjorde den lilla kretsens medelpunkt, var sällskapet snart splittradt i tvenne partier. Mojoren och Svanscnius slogo sig ner, bland tidningsluntorna, i soffan. Majorskan, med den unge löjtnanten, placerade sig i en fönsternich. Den harmoni, som qvartetten saknat, tycktes