Aftonbladet – 8 juli 1848, sida 2

skaparen inrättat serskilda små verktyg till ett oräkneligt antal, och blir derefter mörkrödt eller såsom det kallas venöst. Sedan flyter det uti de såkallade venerna eller blodådrorna, som synas genom huden på dess tunnare ställen med en blåaktig färg, genom flera kärl in i den högra hjertsäcken, vidare derifrån åter in i lungans ar(erer, der dot å nyo uppsuper syre af lufien och förändras, och så vidare samma kretsgång oupphörligt. Af denna lag för kroppens lifsförrättning följer således, att den luft, man inandas, måste vara försedd med en viss portion syre. Ett djur eller en menniska kan derföre icke lefva i en atmosfer af blott qviäfgas, icke emedan denna utöfvar någon positift skadlig verkan på kroppen, utan derföre, att den icke kan, vid inträdet i lungorna, åstadkomma den förän dring af blodet, som är nödvändig för att föra detta tillbaka ut till kroppens delar genom ar tererna. Atmosferen innehåller tillika en liten portion af en annan gas, nemligen kolsyregas, men hvilken betraktas snarare såsom en tillfällig inblandning, än en väsendtlig beståndsdel, emedan den i vanliga fall ej utgör mer än omkring YViog:dels procent. Denna gas spelar imedlertid en mycket vigtig roll vid respirationen eller inoch utandningen, ty såsom vi genast skole finna, frambringas den derunder oupphörligt. Denna gas är, kemiskt taladt, en sammansättning af de två enkla kropparna kol och syrgas. Den skiljer sig äfven från de föregående gaserna i sin verken på lifspiocessen; ty då syret, såsom nyss nämndes, underhåller lifvet genom sin verkan på blodet, och qväfgasen är skadlig endast då den icke tillika innehåller syre, så är kolsyregasen deremot, om man inandas den, ett omedelbart gift, som dödar genom en narkotisk verkan, d. v. s. derigenom att den åstadkommer känslolöshet, ungefär på samma sätt som en stark dosis opium. Låtom. oss nuistörsta korthet gifva akt på, hvilka förändringar luften undergår genom andedrägtens förrättnipg. Om vi instänga ett djur under en tätt sluten glasklocka, fortwar det att andas en liten stund; men innan kort blir andedrägten betryckt, stadnar derefter alldeles och djuret dör. Undersöker man nu luften i glasklockan, hvilket mycket väl kan ske med de bjelpemedel kemisterne äga, så finner man att nästan allt syret är borta; att qväfgasen är nästan oförändrad till qvantiteten; att djuret utandats en betydlig portion ånga eller vattengäs och slutligen att syrgasens ställe intagits af en nästan lika portion kolsyregas. På ett annat sätt, fastän icke med lika vetenskaplig noggranhet, gör man samma erfarenhet i hvarje rum som är uppfylldt af menniskor. Om man nemligen stänger igen fönster och dörrar mycket noga, så att ingen gemenskap kan äga rum med luften utanför och rummet icke är högt, skall det icke dröja mer än en eller högst några timmar, förr än alla i rummet befintliga personer först börja klaga öfver en tryckande värma, derefter blitva bleka och få hufvudvärk, och om en fullkomlig inspärrning länge fortfor, skulle de snart alla dö. Man ser äfven i ett sådant rum ljusen småningom börja brinna med ett allt mattare sken. Detta kommer likväl icke af värman, 1y den stiger sällan eller aldrig blott genom menniskors sammanpackning öfver 25 till högst 28 grader — möjligen kan den något ökas af en mängd brinnande ljus — och detta är en värmegrad, som man ute på fältet om sommaren ulan allt obehag kan fördraga ; utan det kommer af bristen på det nödvändiga inandningsämnet syrgas, och närvaron i dess ställe af den positift skadliga kolsyregasen. I sjelfva verket behöfver dock icke sistvämnda förändring hafva skett med hela luftmassan för att blifva dödande; det behöfs blott, att detta skett till större delen. Bevis härpå har man t. ex. då personer, som gått in i rum der stora brygder stått under jäsning, hvilket är ett annat sätt hvarpå kolsyregas produceras, någon gång fallit ned och dött på stället i ögonblicket, i anseende dertill, att luften der varit för starkt uppblandad med kolsyra. Men äfven då kolsyran icke är närvarande i så hög grad, att den förorsakar död eller omedelbart illamående, kan den likväl utöfva en skadlig inverkan i samma mån, som den i mängd finnes i den luft man inandas. För att nu göra sig lättast begrepp om den mängd frisk luft, som fordras för att underhålla lifsprocessen, behöfva vi blott gifva akt på, att hvarje gång vi taga elt fullt andetag upplyftas de lägre refbenen och hela bröstet utvidgas till en betydligt större volym, samt sjunker åter tillsamman när vi andas ut. Hela denna ökade volym fylles af den luft vi inandats och hvaraf, innan den utsläppes, en femtedel blifvit förvandlad ifrån en ren och helsosam, lill en absolut skadlig och i oblandadt tillstånd genast dödande gas, som blandar sig med den öfriga luften i rummet och förskämmer den. När nu hvar och en tager öfverhufvud åtminstone 45 till 20 andetag i —— ROR ——