Aftonbladet – 7 juli 1848, sida 2

tan kanske ännu mera som skald. Vi äre öf-! vertygade, att ingen svensk, som öfverhufvud besitter hvad man kallar en estetisk bokhylla, kan undvara Wallin inom raden af sma auktorer. Det gifves skribenter, hvilka man anser sig bevisa en heder då man köper och läser dem, och det med rätta; men det gifves andra, af hvilkas blotta besittning man sjelf anser sig hedrad — ända till den grad, att man skulle befara vådan af att blygas och S rodna, derest man icke egde dem i sitt bibliotek. En god vän inträder och säger: hör! tag hit Tegner, jag vill se efter något i honom! Att härpå svara: förlåt, bästa vän, jag har icke Tegner! innebär en omöjlighet. Man kan mycket ; men skämmas ögonen ur sig, kan man icke. Lika litet kan man vara utan sin Franzen... utan sin Wallin... Att läsa, studera, känna en auktor, är icke detsamma som att ega honom, — Att ega honom är en hederssak. Alt läsa honom är en sak för själen, för bildningen. Heder kan man icke vara utan: man åsatte sig då på sätt och vis en fläck, Bildning, åter, ... Bildning vill man icke heller vara utan; men man säger till sig sjelf: den kan jag väl få, eller till och med redan ega, utan att just precist läsa den och den stora författaren. Jag har honom att tillgå på min hylla, när som helst — för mig och för mina vänner ; och det är nog. På detta sätt bibehåller jag alltid min estetiska heder; och jag är väl icke i saknad af bildning för det? Det är i denna sinnesstämning man icke blott lägger sig till sina auktorer, utan man framför allt binder in dem i ståtliga band. I samma mån som man finner angeläget för sin heder att besitta skalden N. N., i samma förhållande låter man bokbindaren göra bandet elegant. Deremot, när man har för afsigt att läsa honom, och så länge man hyser den afsigten, bekostar man ogerna ett magnifikt band, som verkligen far illa under läsning och allra mest under studium af en författare. När man träder in till flertalet af våra schöne Geister, ser man alltid ett par hyllor prunkande med de mest lysande bokryggar ; och man läser i guld namnen på fäderneslandets störste författare. Man ser detta, och gläds väl åt den aktning dymedelst skänkes storheten? Bort i vråarne på några aflägsnare bord i rummet ligga oordentliga högar af utslitna böcker, somliga oigenkänliga, emedan titlarne äro sina färde; andra åtminstone utan permar; andra utan slut eller midt, Efter ett flygtigt ögonkast upptäcker man, alt de utgöras af medelmåttiga, kanske till och med lapprisprodukter. Man gläds väl äfven vid denna åsyn, nemligen öfver det uppenbara förakt, som tydligen visas dessa litterära alster? Till raden af dem, som inom vårt land njuta odelad paktning, såsom poeter, höra onekligen , alla som varit bland de aderton i Svenska a-l, kademien. Vi säga: som varit. Vi erkänna, l att de, som ärop det, otvifvelaktigt hafva anspråk på samma slags aktning ; men de bädangångne åtnjuta den, af begripliga grunder, i ännu högre mått. Vi stå här framför Wallin. Redan för tjugusju år sedan utgaf han första delen af sina Vilterhetsförsök,. Han fortsatte icke sjelf allmängörandet af denna sin samling. Först nu, temligen långt efter hans död, har en fullständig kollektion af hans lyras alster kommit att se dagen; och detta dröjsmål har, såsom af förordet synes, uppkommit till följd af ett förordnande, hvilket Wallin sjelf i lifstiden gjort. Wallin hade nemligen yttrat den önskan, p,alt det materiella af utgifningen målle lvöfverlåtas åt en förläggare ; och då det icke förrän nyligen lyckats dem, som med underhandlingen härom varit betrodde, alt finna en Iman, som velat öfvertaga hela förlaget på vilIkor, hvilka kunde anses motsvara skrifternas Ivärde, har ett lika oväntadt, som ofrivilligt Indröjsmål inträffat i uppfyllandet af denna pligt , . . mot Wallins minne. Sedan hindret nu lyckIbligen är undanröjdt, skola hans samtliga ef-Iterlemnade skrifter utgifvas så skyndsamt som ,omständigheterna möjligen medgifva. — Efter Jhvad titelbladet utvisar, är den fanne förlägIgaren hr S. Magnus, hos hvilken Sverige så-lledes stadnar i förbindelse för att allmänt kunIna besitta en af sina mest aktade författare. I Vi äro också fullt öfvertygade, att hr M. icke Iskall lida, utan tvärtom välförtjent vinna på lutgifvandet af en bok, som det måste tillhöra -Ihvarje bildad svensks heder att ega på sin e I hylla. 21 Då det skulle vara opassande af hvar och en annan, och kanske mest af 055, att bedöma i lhalten af den Wallinska såvgmön, torde. vi ej dkunna göra bättre än hänvisa läsaren till Walyllins eget omdöme öfver sina 1824 publicerade Ipoemer, hvilka äfven skola aterträffas i den nu , föranstaltade editionen, Man igenkänner der n den likaså anspråkslöse, som älskvärdt uppriktige almannen, Hr Wallin säger om sina skoldeiflstycken: de voro blott försök. Då de ej blifIpvit mera, utgifver förf. dem för hvad de äro, Poch skall nöjas åt det omdöme, som uli ;s Indem upptäcker, icke några nya snillets skat. Ipelser, men trogna efterbildningar af de godalykända mönstren, icke fantasiens flygt och rr färgglans, men känslans värma och sanning, yflbicke ideernas mångfald och djup, men språelnkets renhet och ledighet. — Wallin gör sig i denna korta och fullt begripliga mening änIda till den grad rättvisa, att man nästan känS ner sig fallen att utropa: han gör sig ändå sy. här och der litet orätt! I Huru afsticka ej W:s ord emot mången stacMed bd CL ch RN Brr ( 5 S ATA 2