Aftonbladet – 5 juli 1848, sida 2

trakta såsom ett önskninvgsmål för arbetaren.f Här uppstod således den omätliga och olycks-: bringande villfarelsen, att hvad som i sjelfvalr verket endast utgjorde ett problem, eller någonting, som var önskvärdt att kunna åstadkomma, det misstogo Louis Blancs anhängare för problemets lösning; eller med andra ord, de satte icke i fråga, alt några svårigheter vid verkställigheten skulle yppa sig, eller att arbetarne sjelfva i det hela kunde, såsom följden sedan visat sig, blifva mest lidande derpå. cArbetets organisation, blef, med ett ord, i folktron hos dem, som fästat sig dervid, upphöjd till en religionssak, ett slags saligbetslära, mot hvilken något tvifvel icke är tillåtet, utan an sågs som kätteri; och Louis Blanc sjelf var ingalunda missbelåten att betraktas såsom profet af en sådan religionssekt, ehuru obetydlig den än kuude vara till antalet. Under allt detta hade Louis Blanc på annat håll vunnit en icke obetydande popularitet genom sin historia öfver de första tio åren efter julirevolutionen, samt sin påbörjade historia om den förra franska revolutionen; uti hvilka skrifter ban väl på ett ensidigt, men ganska pikant sätt skildrat de maktegandes missbruk, eller de orättvisor som vore en följd af statsinrättningarna. Af allt detta blef det en följd, att när han kom med såsom en af de. maktegande, efter revolutionen, uppstod såsom en af de första frågorna, att omedelbart och i stort sätta i verket ett experiment, som ännu aldrig någon skarpsinnig tänkare kunnat I etrakta annorlunda, än såsom det mest orimliga och vådliga, man kunde företaga sig på industriens gebit. Det var också klart att antalet af dem, som trodde någon verklighet och möjlighet ligga till grund för systemet, ifrån detta ögonblick skulle mångfaldigt ökas, och att mången af de oupplyste skulle tro, att blott deras hjelte finge sin vilja fram oinskränkt, så skulle det tusenåriga riket snart vara inne. De betraktade honom, med ett ord sagdt, såsom en slags Messias; och hvarje invändning, som det praktiska vettet sökte göra emot hans vansinniga egenkärlek, ansågs såsom ett helgerån. En sådan sinnesstämning ensamt, uppkommen på sätt vi här antydt, synes kunna nöjaktigt förklara, att en. del af arbetsklassen i Paris, som förut ända sedan Februarirevolutionen visat elt så beundransvärdt ordningssinne och tålamod, nu scdnast gifvit sig i strid på lif och död, utan något synbart yttre syftemål; och detta likväl med en bitterhet och ihärdigket, hvartill man endast finner motstycken i religionskrig. Häraf kan man förklara sig betydelsen af orden: arbete eller döden, som insurgenterna baft inskrifna på sina fanor och som utgjort deras stridssrop från barrikaderna. Att det element, som legat i denna gäsning, sedan blifvit ledt till ett samtidigt utbrott och på ett skickligt sätt bearbetadt för ändamål, främmande för de arbetande klasserna sjelfva, synes nästan tydligt; men det kan imedlertid icke vara utan intresse alt anmärka de ofvannämnda omständigheterna, som underlättat tillfället till sådana bearbetningar. Det vill också förekomma oss, som om dels den provisoriska regeringen, dels den lagstiftande församlingen, sjelfve bidragit att framkalla den nu inträffade sorgliga katastrofen genom tvenne stora misstag, hvilka dervid wöfvat en samverkan, I det afseendet förekommer först, att det efter februarirevolutionen otvifvelaktigt blef en ovilkorlig nödvändighet, såsom vilkor för det -allmänna lugnets bihehållande, att sörja för något arbetstillfälle åt den mängd persover, som blefvo sysslolöse i följd af den inträffade statshvälfningen och den deraf följande rubbning i handel och kredit; men det var en:ster olycka, att staten der: vid betalade arbetslöner, som emotsvarade de vanliga, så alt en betydlig mängd af det anställda folket icke frågade efter att göra någon ansträngning för att ånyo skaffa sig enskildt arbete. Det hade varit mycket bättre, att rent af såsom allmosor, utdela så mycket, Isom erfordrats till den yttersta lifsbergninIgen. I stället blef bördan nu icke öfvergår Jende, utan fortfarande, och att lyfta den lifrån det allmännas skuldror har utgjort en af de svåraste knutar för nationalförsamlingen att lösa. . I Men icke nog härmed. Louis Blanc och Inågra hans anhängare, förtjusta att nu hafva fått tillfälle att experimentera i stor skala, Iförsvarade i sin blinda egenkärlek såsom princip, att de så kallade nationalverkstäderna voro den allraförträffligaste inrättning, och sökte under öfverlåggningarna i Euxemburger-palatset, att öfverbölja sin praktiska tafathet med nya fraser och deklamationer semt bitterhet emot dem, som sökte visa de olyckliga resultater, bvartill försökens fortsättande måste leda; och ordspråket: aldrig så stor dåre, att icke en större dåre finnes, som beundrar honom, san Inades äfven här. —P0 Systemraseriet bos dessa herrar gick så långt; latt de rent af predikade såsom en Jycka, att ide enskilda fabrikerna och verkstäderna skulle upphöra och tillstängas, då staten skulle inköpa dem och skänka dem åt arbetarne, samt såsom cn grundsats, att man borde döda kre-Iditen och förtroendet, emedan detta vore det, eIsom upprätthöll borgerskapet, och medelklas-Isen vore den, som måste förslöras. Detta sistnämnda yttrades väl icke i de of