Aftonbladet – 22 juni 1848, sida 2

kedjor, fulla af hålor och precipicer, och öde ogästvänliga campos, och var förenad med faror och försakelser af alla slag. Herr Closting stod qvar i verandan, som hade han varlt fastkedjad der, medan en ofta föraktad inre röst, hvilken vi kalla samvete, till hans stora förvåning rörde sig inom honom, och förbjöd honom att se någon i ansigtet, för att ej säga något om hans inträde i rummet, hvarest arresteringen egde rum. Hvem är ni? frågade nu ofticern fångens gamle bekante, emedan han, ganska naturligt, borde vara misstänkt för styrelsen, såsom den förres förtrogne. Herr Dujour hoppade till, och nämnde sitt namn, hvilket officern antecknade, samt fortsatte förhöret. Och ni der — ni derute! hvem är ni?, ropade han till negerhandlaren, zom om han aldrig hade seit honom förut. on Uppmuntrad genom denna fasta hållning, gick angifvaren nu äfven in i rummet, och undergick lixaledes ett noggrant förhör. J mån gå, j båda, sade oflicern, sedan han läst ver sin proccs verbal. I gören bästiait skynda; iy kapten, som kommer hit, går kanhända strängare än jag tillväga. . Ecuru herr Dujour lävge hade bott i Brasilien, kände han under närvarande omständigheter sin ställning ganska obehaglig, och uttryckte en önskan ett resa i sällskap med de andra gästerna. Utan att i det minsta misstänka, huru fullkomligt detta låg i den förrädiska mannens fiot hopspunna plan, gladde han sig öfver den tröstliga försäkran, att herr Closting kunde följa honom några dagar, genom bergens krökningar, och ville skydda bonom med allt sitt folk, om han först ville göra med honom en liten afväg till M:e Feshs. Med hjeriliga tacksägelser biföll herr Dujour dette förslag, och gaf en neger, som passade upp i rummet, befallning att sadla deras mulåsnor, hvarpå herr Closting erbjöd sig att själf tillse påsadlingen och gonast gick, på det han icke åter måtte utsätta sig för faroupilhans och hans hustrus bliczar, En präktig frukost tillreddes för officern och hans fanjunksere, enligt Brasiliens patriarkaliska sed, som erbjuder till och med en fiende förfriskningar och en förrädare skydd. Sersfinl visade sig ien elegant national-resedrägt, rik på guldineppar och ädla stenar, glittrande på vect och spens, och på det glänsande hvita linnet, uret, fingrarne, samt på sporrarne på hans bockskinnsstöflar. En neger bakom honom bar ponchon, den nationsla kappan af en egen skärning,