Aftonbladet – 21 juni 1848, sida 2

af pthe Club of ugly faces, eller fult folk. Hvad åter skönheter beträffar , är det med dem alldeles som med blommorna, e florera tidtals i olika fägringsgrad på samma stam. Den nuvarande svenska skönhetsgenerationen påminner om konung Stanislai yttrande, då han 1741 var i Stockholm: Ce pays est le pays des bellesn. Det är på grund af denna sats , som Vi protestera mot porträlter med stora koljögon, små snörpiga munnar, inåtböjda armar och näslånga händer med mera sådant, som Gudi Iof icke finnes mer än in effigie. Skulle deta vara vackert, om än aldrig så fint ritadt, så kunde den äldsta af alla dynastier — Skönhetens thron — vara i fara för den värsta af nutidens revolutioner. Maria Röhl har under snart halfiredje decennier gjort sig känd som bpå fint sätt lycklig crayonförerska, och allmänheten har så småningom vant sig alt anse dessa saker förträffliga. Efter tonens allsmäktiga il faut, har så månget beskedligt fästefolk latit sin första sälla utvandring arm i arm gälla, näst prester och Möllenborg, mamsell Röhl; och sedan alla: slägtvisiterna. Men modet gör tycket Rätt ofta för mycket. Ja alldeles för mycket. Eller byad säga konstnärerne? Ringdahl är som ritare en erkänd talang. Hans blyertsritningar hafva qvickheten af Rembrandts etsningar, om än sjelfva espritn ej: alltid har den plaisser aller, som Sergel så väl öfversatte med sitt bekanta bonmots: tusan dj—a. Barn på isen med en gosse som gått ned sig, visar hurlångt man kan gå i blyerts; tager blott konstnären det illpariga ur sina barnungar, så fattas dem ingenting. Vill man uppfatta barnasinnets oskuld och rena glädje, studere man Francois QJuesnoi il Fiamingaosverk; ingen konstnär har som han lyckats uttrycka deras naiva och englarena väsende. Stockholmsvuen är ett lika flitigt utfördt arbete i blyerts, ehuru byggnaderna i fonden stå alltför hårdt fram ur bakgrunden. Denna utsigt förtjenade att i lithografi utgifvas, ty motivet är utmärkt pittoreskt. — På långväggen i ett kabinett paraderar en liten frikår af nonämnda, fruntimmers verk i crayon. De påminna mycket om den falang af unga flickor, som pyligen bildades vid den stora festen i Paris. Många matronor, voro instuckna i de ton-årigas, leder. Här sitta mammorna och tanterna troligen som förkläde och hvilapå hanen; ty si den skälmen Kärlcken, står ju alldeles in natura midt på golfvet. Gif akt! Fast han är af marmor, se de icke alla kalla ut — den der lilla tärnan i rosa-klädvingen, som tagit af sig stråhatten, tycks ju alldeles stå och niga för den lilla guden. Jojohan har nog märkt henne. Vi gratulera konstvärinnan. N:o 436, 1358, 159 äro alla karakteristiska, om ej just sköna, bra ritade de flesta; vi nämna till de anonyma damernas förtjenst, att mången utnämnd, och, rangsuten ledamot har exponerat sämre saker. Mamsell Lindgren ritar som en artist egnar och anstår. N:o 437, framlidne grosshandlaren Scharp, utan flärd, rakt på saken och tillräckligt fint ändå; de öfriga likaså. Wallander har lemnat en liten aquarelle af stora rikssalen pä Gripsholm. Very nice hvarföre icke flera sådana bitar? Deremot hade ban alldeles kunnat låta dessa likasom på befallning Lekande barny, N:o 225, stadna i barnkammaren så länge; och likaså denna pigatoriska, Freja, hvilken Heimdall så rätt fram bjuder på smycket Brysing, under form af konditor Behrens mycket omtyckta s. k. halfmånar. Får det vara? åh, krusa inte, Fia lilla l säger han; fast jag inte har bricka att bjuda på, går det nog för sig ändå. Måtte det ! läspar Freja och kattspannet jamar — det förstår piken. Ack, den mythbologien! den har ändå sina smålrefliga momanger, inte sannt? Till denna expositionens afdelning vilje vi äfven anföra J. Cardons sednare lithografier, hvaraf Kronprinsens porträtt efter Därch. Cardon är stamfader för den lithografiska konstgrenen inom Sverige. Att åtskilliga utgreningar eller sidolinier göra streck i räkningen, rår ban icke för. Egde vi en tryggad utgilningsrätt, lika i helgd hållen som i andra länder, skulle mycket kunna göras, och de mekaniska svårigheterna genom ökad arbetsförtjenst uppdrifvas lika högt som annorstädes, Men så länge utländningar med vederbörligt tillstånd fara land och rike omkring och kolportera massor af i parti utrikes upphandlade saker, måste arbeten härstädes undertryckas, dessutom genom materielens ökade dyrhet i införskrifning försvårad i förlagsväg. Äfven i Konsten tarfvas sålunda reformer, och lagen mot eftertryck inom lithografien skulle befordra ett allt vackrare och ymnigare tryck. Oscar Cardon har lithografierat tvenne porträlter af deras moajestäter, efter Westin. De