Aftonbladet – 17 juni 1848, sida 3

Ae nr 8 TN bärder hade vittnet ända hitintills ej kunnat märka att han varit af drycker berusad, eburu han synts l något ankommen; men sedermera, då han införs i arrestrummeat och kläderna honom aftagits, befanns: det att han var drucsen. Korporalen Kjellström hade ifrå avarande aften hört ett buller i trapporna utanför expeditionsrummet, Han skyndade då dit och såg korporalen Holmgren och Pettersson, förande tilltalade Lindström, efter hvilken sergeanten Pettersson följt, bvarvid Lindström, under y:trande: Du skall ba dig en tilll hastigt vändt sig om och med upplyftad arm Llillde!at sergeanten Pettersson en örfi!. Vittnet bade då ännu ej märkt att Lindström varit berusad, ehuru han synts något anckommen, men då han blifvit införd i arrestrummet och kläderna afvagits, hade han raglat och synbarligen tyckts af drycker berusad. Stadssoldaterna Strömvall och Hallman hafva intygat på deras aflagde ed, att tilltalade Lindström varit vid tillfället, då han i arrestrummet infördes, kf starka drycker berusad. Efter futlbordad ransakning har rätten härpå den B dennes fällt följande dom: att som tilltalade L:nd-: ström fianes vara, genom hvad de i målet hörde vittnen edeligen intygat och i öfrigt förekommit, ! agligen förvunnen att hafva, fredagsaftonen den 121: nästlidne Maj, i kasernens expeditionsrum, under ru-: igt tillstånd och i vredesmod, tilldelat sina förmär: iergeanterna vid samma kompani Carl Johan Pet-! 1 j : jersson och Carl Adolf Svedmark, som då befunnit sig iklädde uniformen, hvardera ett bårdt slag för örat, samt derefter sergeanten Pettersson serskildt i den utanför belägna förstugan ånyo en örfi!, hvarafl: någon åkomma dock ej följt, och dessutom på ett vanvördeligt sätt sig emot sergeanten Pettersson belett; alltså, och då berörde af Lindström utöfvadel våld är att hänföra till hvad i 2 kap. 7 4 mom. af k. krigsartiklarna den 34 Mars 1798 antydes med att bära hugg och slag å sin förman, pröfvar rät-! ten i förmågo af nyss åberopade lagens rum, attl stadssoldaten Lindström, som, för fylleriet och sitt för. öfrigt ådagalagde förhållande emot sin förman sergeanten Pettersson, eljest, jemlikt 5 mom. i nämnde kap. och jemfördt med kongl. cirkuläret den 26 Nov. 1812 och 41 kap. 4 af kongl. krigsartiklarne för! sistnämnde förbrytelse, gjort sig förfallen till bogstal kroppsplikt af 400 prygel, men som för det han i vredesmod burit hugg och slag å tvenne sina förmän förverkat lifvet, nu skall i ena bot umgälla alla sina förbrytelser med att varda arkebuserad. Då denna dom skulle afkunnas för Lindström och han för sådant ändamål hade blifvit från häktet upphemtad till rätten, yttrade ordföranden, hr lagmannen Lindberg, för att bereda honom derpå, ungefärligen följande :! Nå, min kära Lindström, vet du nu bvad straff, du kommer att få ? svarade Lindström : ,nej,l; herr lagman! Då sade lagmannen widare:l: Jo, de skola skjuta ihjel dig; du blir arkebuserad., Hvarpå Lindström svarade: Jaså; ja, jag är nöjd med det Får väl gå för det då! Vid yttrandet af dessa ord syntes Lindström ganska lugn, utan att något spår till modfälldhet hos honom kunde observeras. Vi hafva ansett detta mål förtjena att något omständligare upptagas, emedan det synes erbjuda flera verkligen tragiska punkter, om än blott en simpel stadssoldat är hufvudpersonen deri. Det är otvifvelaktigt, att den anklagade Lindström, enligt eget af vittnen bestyrkt vidgående, gjort sig skyldig till en handling, som, enhgt Krigsartiklarnes föreskrift, är belagd med det ansvar, hvartill han blifvit dömd; och lagen gör i detta hänseende icke något undantag, om en förbrytelse sker vid sinnenas fulla bruk eller vid rusigt tillstånd; ett sådant undantag vore visserligen också ganska vådligt att medgifva, emedan mången, som hade för afsigt att begå en missgerning, då troligen pål förhand skulle öfverlasta sig, för att deri finna en anledning till mildring och ursäkt vid an;varet. Men detta mål och omständigheterna dervid, lemna en giltig anledning att ånyo upprepal ett, åtskilliga gånger förut i Aftonbladet ytt-! tradt omdöme, hvilket dock hittills, ty värr, tyckes vunnit föga gehör; att vårt land, under det yttre namnet af ett konstitutionelt samhällsskick, som skall garantera lika rättvisa åtj alla, uti åtskilliga disciplinärlagar och andra undantagsförfattningar utan behof bibehåller ett barbari, som är stridande både mot billigheten och mot rätt och sanning, men hvari man det oaktadt synes föga benägen att vilja medgifval. några reformer. Ingen lärer bestrida nödvändigheten deraf, att lydnaden emot förmän, särdeles inom militären, der så mycket ankommer på enbet i handling och punktlighet i befallningars utförande, måste upprätthållas genom strängare straffbestämmelser för underordnade, som försår sig mot sitt befäl, än hvad lagen eljest i allmänhet stadgar. Vi kunna af denna anledning äfven inse behofvet, att subordinalionsbrott under krigstjenst må vara belagdt med dödsstraff; men det måste likväl bemärkas, att en förbrytelse, som icke ledt till nåsot vidare äfventyr och som icke ens haft någon åkomma till påföljd: en förbrytelse, som om den blifvit begåvgen af samma person, vare sig mot en kamrat eller någon annan, i och för sig sjelf hade varit försonad med böter af 4 rdr bko, här skall, om lagen kommer att hafva sin gång, straffas med döden, derföre att den tilllika utgör ett brott mot disciplinen och krigsartiklarne. Och likväl har förbrytelsen icke skett under verklig tjenstgöring, ej beller hörer den kår, vid hvilken dem anklagade tjenade, till den egentliga militären, utan är en afdelning af hufvudstadens polis, stående under högsta polismyndighetens befäl och inrättad för nattbevakningen i hufvudstaden. Man kan då med skäl spörja, om det är en nödvändighet att en förbrytelse af den art som Lindström begått, under de omständigheter som läsaren baft tillfälle att bär ofvan inhemta, kan beböfva straffas med döden, och om icke disciplinens fordringar kunde vara tillfredsasxsld.s oo 3 0 4 mindre än detta ansvar.