Aftonbladet – 17 juni 1848, sida 3

ERIK LEJONHUFVUD. pNaj, icke mäktar jag att längre lida att krigarlif förutsn bardalek. Mitt svärd, det börjar bränna vid min sida; med Danmark går jag emot våld och svek! Så tänkt och sagdt. — Och till de tappres leder gladt — liksom Axl fordom — drog han bort; och första hbje!teprofven innan kort bastod den unge krigaren med heder. Med Dannebrogens — leende han sade — brillbaka kanske kommer jig en gång. Men om du stupar — dystert jag tillade — odå har du blott — af mig en enkel sån;. Flyg då, mia enk!a sång, I qvällens timma, flyg du, mitt bjerta, båfvande af sorg, til vånnans tysva graf vid Sönderborg, der måaan syns i poppgilunden simma. Du ädle! Du som sofver under mullen, din död, bur afundsvärd den är, hur skön! Ditt miane, det skall lefva i hvar bön, som böjer knä bredvid den gröna kullen. Ditt minne, det skall lefva i hvart hjarta, som kände ditt, — så barnafromt och ömt; och bog hvar landsman, som med vemodssmärta besöker grafven, som ditt stoft har gömt. Ditt minne, det skall leva hos hvar tärna, som vill en hjelte sluta i sin famn; se, hur bon låter ros och lilja gerna gå upp och ned på kinden vid ditt namn. Ditt minne, Skandinavien skal! gönma an dag kanbända i en ärestod; och Danmark skall i hädecna ej glömma dan första Svensk, som gjöt för det sitt blod. Bagråten då ej bonom, J hans fränder! — Och J hans bröder! — som med längtans glöd nu blicken hän mot Jyllands gröna stränder — kännas det ej friskt, när ryktet hemåt vänder med budskap om en hjeltes sköna död? Känns det ej friskt inunder Sveas fana? — af stora minnen är hon väfd ändå. — Och går Kung Carl ej än, af gammal vana, wmiring vid bivuakerna. att mana: I lif och död friskt mod, j gossar blå! Joh. Jolin.