Aftonbladet – 14 juni 1848, sida 3

sar; sedermera hittas dock en hälft af ett bref, hvilket innehållar-åtskilliga mystiska och besynnerliga uttryck, men naturligtvis utan sammanhang, om despotism, folkvälde, revolutioner 0. s. v., hvarpå expeditionssekreteraren beslutar att gifva kronofogden bud om saken, ör att låta denne med sitt folk omgifva skolnästarnes hus och taga rätt på flyktingen. Nu bör en hufvudsak, som hör till histoien, icke glömmas, nemligen att expeditionsekreteraren äfven har en dotter, som är en sanska förträfflig flicka; denna dotter har, såom en loflig list, för att af sin far få tillåelse att besöka godsets underhafvande och nildra deras belägenhet, fått den ideen att åtsa sig vara mycket vidskeplig; kon ser förärliga syner både matt och dag och har deremte genom en gammal tant kommit i besittning af ett par namn, hvilka, när hon uttalar dem, utan att hon sjelf vet betydelsen deraf, yckas hos fadren uppväcka något ondt samvete och verka på honom såsom en trollfornel, att han ger med sig hvad som helst. Ibland de saker, hvartill hon nyttjar sina beältelser om synerna, är äfven att söka afböja tt parti, som fadren vill att hon skall ingå ned en kusin, den hon aldrig sett och följktligen icke vill hafva till sin äkta man. Huru lenna den unga flickans egenhet nu vidare ammanknytes med historien om den politiska örföljelsen och den undangömda flyktingen idvard Malvin, som slutligen blir den sannkyldige fästmannen, huru gamle Trälman får ension, och Skolstadius kommer på skam, letta och mycket mera, som hörer till utveckingen i pjesen; vilje vi ej upptäcka, för att cke gå publikens intresse i förväg; nog af, letta stycke förtjenar att ses och man ångrar cke att hafva användt ett par timmar derpå, å mycket mer som de spelande rätt väl uppylla sina roller. Hr Fredrik Deland, såsom len gammaldags skolmästaren, med sitt kristeigt ödmjuka sinne och sina enkla seder, är erkligen mästerlig; och fru Isberg, hr Hesser, herr och fru Lagerqvist, expeditionssekreeraren sjelf, m. fl. förtjena allt loford. Detta beröm kunne vi med bästa vilja i erlden, 1y värr, icke gifva åt efterpjesen: En Vylands Dragon, hvilken samma gång gafs för örsta gången. Hufvudiden är rätt vacker. der är en uppoffrande kärlek hos en ful och urfvig ladugårdsdräng, men i hvilket det bor tt rent och vackert bjerta. Det är något utt göra af, men utförandet är onekligen unler all kritik och det hela kunde kallas, såom man ser på titlarne i några gamla böcer: En enfaldig och mycket bedröflig histoia, etc. Detta stycke är äfven försedt med upletter, som likaledes äro ömkliga både till oesi och musik.