Aftonbladet – 10 juni 1848, sida 3

och Ttyllnadsranta, helst som derigenom ingens ratt eller billiga anspråk förnärmas, om den å förmögenhetens vägnar, lyckligare lottade efterlåtes atti taga det större antal lotter som han anser behöfligt, och som kan synas förenligt med ändamålet för inrättningens uppkomst och ostörda utveckling. — Om för ex. insattsen bestämmes till 2!, specier eller 40 rdr riksgäld, såsom äfven blifvit föreslaget, så är det antagligt, att den mindre bemedlade, som ser sig nog lycklig — eller kanske olycklig — att ega flera barn, skall försöka att lösa ett lottbref till dem hvartdera, och möjligtvis bereda delaktighet i flera års-sällskaper, än om hvartdera lottbrefvet skulle beItalas med 40 rdr, i hvilken händelse det påtagligen skulle väcka skrupler, buruvida det ena barnet borde gynnas framför det andra, då tillgångar saknades att bereda en lika förmån åt dem alla, och följden Isannolikt blefve att inga lottbref anskaffades. För nedsättningen talar dessuton ett i vissa trakter af landet urgammalt bruk, att fattige barns dopvittnen, om än sjelfve obemedlade, hvilket oftast är fallet, sammanskjuta några riksdaler till den nyföddes förmån, och hvem kan väl betvifla, att ju dessa vittnen skulle göra allt hvad de kunde för att uppdrifva sammanskottet till den summa af 40 rdr, som erfordrades till ett lottbref. Det tål ej heller något tvifvel, att äfven fattigvårdsinrättningarne skulle finnas benägne att understödja fattige föräldrars bemödanden att skaffa barnen delaktighet uti en inrättning, som lofvar dem skydd mot nöd och brist på ålderdomen, till kommunernes egen lättnad. Med bestämmelsen, i 46 8, för återbetalning af insattser till arfvingar efter delegare, som afgår med döden utan att bafva uppburit någon lifränta, skall svårligen någon annan finna sig belåten, än den eller de, som opåräknadt kunna anmäla sig som arfviogar, ty en sådan återbetalning skall utöfva ett menligt inflytande mot inrättningens syftemål och I vålla, att lifräntan hvarken kan utfalla så tidigt, eller blifva så betydande, som den skulle blifva en sådan återbetalning förutan. Om det, som sig bör, får antagas, att insättaren i främsta rummet afser att bereda sig sjelf, sina barn eller andre ett unIderstöd i ålderdomen, eller vid den tid då sjelfförsörjningsförmågan efter hand försvinner hos mängIden, så måste det också anses gifvet, att begäret efter delaktighet i en inrättning, som betagits förmågan att en slik fordran tillfredsställa, skall betydligt minskas. Denna åsigt delas åtminstone af alla dem, med hvilka ins. haft tillfälle att samtala i ämInet. Ville man också misstro den enskilda öfvertygelsen och lemna sannolikheterna utan all uppmärksamhet, eller förbise den erfarenhet vi redan ega uti den allmänna benägenheten hos dertill berättigade, att söka delaktighet uti armåeens pensionskassa, tillika med det ibland civilstatens tjenstemän vidtbekanta bemödandet att bilda enskilde pensionslinrättningar, på ena eller andra stället med dryga årliga afgifter och utan förbehåll att återfå mer elder mindre af inbetalningarne, annorlunda än såvida delegaren lefver tills pension för honom kan utfalla: — så återstår likväl att åberopa en annan inhemsk pensionsanstalt af mindre förmånlig beskaffenhet, men som ändock egt och ännu : bibehåller det förtroende, som erfordras för inrättningens bestånd, och l: denna anstalt är — cet adliga juogfrustiftet. Af-l gifterna till den inrättningen, utgörande dels familjoch dels inträdesafgifter, äro bra höga, nemligen för en flicka om 42 lefnadsår 300 rdr riksgälds, och likväl inskränka sig fördelarne dertill, att delegarinnan, såvida hon lefver och förblifver ogift, uti en viss tur med och näst efter förut varande lottegare erhåller 50 rdrs årlig pension; men denna förmån tillfaller ingen som trädt i äktenskap, och ej heller återfå arfvingarne något af insattsen, om än delegarinnan dör undan. Detta oaktadt torde det finnas ganska få undantag, att föräldrar, som anse behöfligt att bereda ett särskildt stöd för sina döttrar och som kunna åstadkomma de dryga afgifterna, försumma att göra döttrarna till delegarinnor, ehuruman väl ken föreställa sig, att alla föräldrar af mycket naturliga orsaker önska se sina döttrar gifta, om ock derigenom pensionssökandet göres öfverflödigt, och att döttrarna sjelfva i det längsta bibehålla en sådan förhoppning. Dessa förhållanden, hvilka svårligen kunna jäfvas, och de fattigare adelsfamiljernas missbeJåtenhet dermed, att bestämda höga inbetalningar hindra dem att deltaga i jungfrustiftet, kunna anj tagas såsom fullt bevisande, att föräldrar eller an-, I RN dra, som önska att bereda ett stöd i ålderdomen för sig sjelfva eller åt andra, icke återhållas af den omständigheten att insattsen går förlorad — likväl till förmån för mer och mindre behöfvande likar — ill händelse döden skulle träda emellan och göra dets sökta skyddet såväl som all annan omsorg öfver-c flödigt. ö Ehuru det icke är möjligt att uppgöra sannolikhets-beräkningar för lifränte-föreningar eller andralr likartade anstalter, utan att föreställa sig någon vissc årlig ränta af ett antaget kapital, så ligger det lik-g väl i sakens natur, att ingen med tillförlitlighet kan k förutse räntefotens höjd under kommande sekler. och följaktligen att ingen förslagsförfattare haft för!8 afsigt att lofva insätteren något visst belopp efterf vissa bestämda års utgång, helst som detta belopps till en del måste bero af förändrade tidsförhållandenh och af storleken af landets rörelsekapital i förbål-!s lande till folkmängd och näringar. Således kan ickeb heller, såsom förslagsförfattaren uti 20 antyder,!k på förhand sägas, att 4 proc. räntefot skall tjena! ill grund för utdelningssummornas bestämmande si från den tid kapitalamorteringen börjar. Förhållan-d den kunna inträffa, som vålla räntefotens fallande under den ena och dess stigande under en annanrd id, och ins. anser derföre mera ändamålsenligt, attA ett medium af den ränta, som under tio, på hvar-!g andra näst före utdelningsåret, förflutne år utgjortss inrättningens, efter 8 beräknade, allmänna ränte-3 ot, antages till grund för lifräntans bestämmande. rf: Ins. vågar hoppas, att Kongl. Maj:t, nitälskande p ör svenska folkets framtida väl och belåtenhet, och g nseende behofvet af en inrättning, hvari äfven dena bemedlade undersåten kan bereda ett ålderdoms-4: töd för siz sjelf och de sina, tager ärendet underk, tt nådigt öfvervägande, och besluter de åtgärder, ul om erfordras för ändamålets vinnande, så snart anre för det närvarande mera maktpåliggarde rege-)W ingsomsorger det medgifva, eller i motsatt fall attne ironobergs och Upsala Jäns hushållningssällskaper, Nj omm redan ådagalagt benägenhet att tillfredsställalde olkets össkningar i berörde hänseende, skola full-!i orda det påbegynpta verket, men önskar imedlertid,kq tt den tidningsläsande allmänheten under tiden ille visa hvad den kan åstadkomma till frågans fullländigare utveckling. ne ——L—— GC: — Nedanstående verser af hr A.B—n hafva ni lifvit red. tillsinda med anbållan om införan-!mM e, samt med öppet förklerande af deras obeydliga värde. Poeten har följt den lyckliga in: ifvelson att sjelf genom bifogade no:er :örtydsj ga de uttryck i sin text han funnit litet mörka. Jetta är ett bruk, mycket att rekommendera fven å!skilliga andra skalder; helst om noterna krifvas så, alt de göra saken tydligare, hvilke: