Aftonbladet – 10 juni 1848, sida 3

(Insändt.) NÅGOT OM DEN PÅTÄNETA LIFRÄNTEFÖRENINGEN. Ju mera man föreställer sig att en eller flera lifränteföreningar inom Sverige skulle utöfva ett välgörande inflytande, till lättnad i kommunernes omtanka och uppoffringar för de fattige genom ett öppnalt tillfälle, att med en måttlig insatts betrygga sig sjelf och sina barn eller andre skyddlingar mot den nöd, som ej sällan hotar den obemedlades ålderdom, dess lifligare framstår den önskan, att en sådan inrättning kunde träda i verksamhet, ju förr dess hellre, på sådana grundprinciper, att intet af de hufvudändamål man åsyftar att vinna, går förloradt genom bestämmelser, hvilka tilläfventyrs kunna tindra den mindre bemedlade, eller möjligen minska benägenheten hos den bättre Jottade att söka delaktighet. Det är ock senvolikt, att 1845 års Rikets Ständer betraktade frågan från den synpunkten, då de hos Kongl. Moj:t i underdånighet anböllo om vidtagande af så beskaffade åtgärder, hvarigenom det önskade ändamålet säkrast kunde åstadkommas. Huruvida Kongl. Maj:t i nåder behagat egna något afseende åt Ständernes berörde underdåniga anhållan, är för insändaren okändt; men deremot har ins. med tillfredsstöllelse erfarit, att en ledamot af Upsala Jäns j usbållningss.liskap, under loppet af 1847, efter enmodan utarbetat och sällskapet till trycket befordrat ett enskildt Förslag till hufvudgrunder för ex Svensk Iifränteförening. Det är vid genomläsningen af detta förslag, som insändaren fattat beslutet att uttala sin enskilda öfvertygelse, för att, sävidt på honom ankommer, medverka till frågans närmare begrundande och utveckling. Men då ins., likasom förslagets författare, är öfvertygad, att någon förmånlig ränteförsäkringsanstalt icke i Sverige kan tillvägabringas på andra hufvudgrunder, än dem, som förslagsförfattaren hyllat, så är det icke heller mot förslaget i dess helhet, utan endast