Aftonbladet – 9 juni 1848, sida 2

nu tillåtet att säga hvarföre Aftonbladet ansåg Jeits anförande hbufvudsaikl gen arl:gdt på känsan? Nir regeringen irkom med sin proposition pm de två milliorern:, så y:trades deruti, att K ng! Maj:t pansett sig icke Llöra, uti en så maktpåliggande fråga, fatta bes ut, förr än ripkets nu församl:de ständer, såsom svenska nolkets ombur, leensts tillfälle att, efter noggrann pröfning. Wtrycka sina åsigter, huru, vida natioven må vara villig att underkasta 5ig de uppoffengar, som dermed måste vara pförenaden. Detta regeringens motiv bar hr Gripenstedt jemväl upptsgit och citerat, raed aniedning af den snmäarkning en annan talare gjort dervid. Ea noggrann pröfving, är således hvad Rikets Stänger egde att vid tillfåliet anställa. Godt. Men hvari skulle då denna noggraone pröfning bestå? Fick den bestå en undersökning af frågan, huruvida krig bör förklaras, eller icke, d. v. s. af de förhållanden, som sko:a lgga till grund för omdömet angående derna fraga? Nej, visserligen icke, säger hr statsrådet: så böra dessa ord ingalunda förståen. Hen påm nner, till yttermera vissa, patt Kozungen aliena, utan någon Ssändernas inblandning, också en gång skall ensam besluta derom,. Härvid nödgas vi nu först anmärka, att de citerade orden, på det sätt som lagen bjuder, äro af hr statsrådet tagna i en alltför wmekränksnde mening. Det är riktigt att grundlagen tillägger Konungen, i samråd med hela atatsrådet, d. v. s. Regeringen, makien att förklara krig och sluta fred. Men om regeringen, emedan ständerna skola kevilja medlen, snser rådbgt att i sådant ämne icke handla allt för mycket på eget bevåg, samt derföre förklarar, att den aneer sig icke böra fatta sitt beslut förr än ständerna fått tillfälle äfven yttra sina åsigter,, så finnes alldeles ingenting som hindrar, sit ständerna, med Konurgens bezilfv:nde, kunna öfverlägga om ämnet i bela des; omfårg. Och ett sådant begifvsrde miåete vil innefaitss i tillfållet för ständerna att eft.r roggrann pröfning uttrycka sina åsigtern. Minne hr statsrådet vi!l bestrida detta, d. v. 8. åstå, ett grundlagen till och med skulle förbjuda Korungen att låta ständerna öfverlägga om en sidan esk? Det vore ju absurdt; och hvad skulle då frasen i propositionen betyda? Det vare ungefär att likna vid den bekenta händelsen med fadren, som gaf sin son en tolfskilling, för sit gå ut och roa sig på en marknadsdag; men tillade: Det säger jag dig, min gosse, att du skall hafva tolfskillingen hesa igen ika hel; annars... Vi förmoda således, att br statsrådet är ense med 0ss, att den omtalta pröfningen, :kulle bestå i någonting; och det är just i afseende på betydelsen af detta någonting, samt för att få veta, hvilka upplysningar under diskussionerna kunde komma ständerna och allmänhesen tillhanda, som Konungens rådgifvares anföranden i en, såsom regeringen sjelf kallar den, ;så maktpåliggande fråig:n, voro egnade att följas med uppmärksamhet. Man hade så mycket mera skäl att finna sin väntan spänd i detta hänseende, som br Gripenstedt på ett annet ställs i sitt anförande sjelf säger: Det pvore oförlåtligt, ja i den kögs:a grad oförplåsligt — at i en fråga, sådan som denna, som kan ega ett så vidsträckt och omedelbart inflytande på vår frsmtid, döma annorlunda n efter förståndets och samvetets noggranna,ste pröfning. Huru bar då hr statsådet sjelf tänkt sig denna pröfning? Den till Rikets Ständer gjorda ramställning, säger har, iunefartar blott den enkla frågan, om de på svenska folkets vägnar äro villiga att underkasta sig de uppoffrixgar, som af de närvarande europeika förpbållandena och deraf nödigblifnan — märk väl, läsare, nödig-blifna — nåtgärder å Sveriges sida kunna feöranledas. — Alltsammans innefattar således pblott en frågan! Men — huru stora uppofföngarne äro, menar br statcrådet, är äfven uppgilvet; och det är cåledes härom, som ständerna äro kallade att afgifva deras yttrande. Nu tänker nen, komma väl de der ;suropeiska förhållandene, och deras utveckling; hvad får man då härom veta i anförandet? Jo, säger br statsrådet, en hvar af eder vet, att Dan;mark numera blifvit bregt derhän, stt det strider ej blott för bibebållandet af en provins, utan för sina gsmla arfländer, och kanske snart pör hela sin politiska existens — Hr statsrådet bsr således här åberopat hvsad hin anser hvar och en veta förut. Vidare åberopar hr statsrådet en föregående talares yttrande, att den närvarande åtgärden cke har till ändamål sit med vapenmakt vindicera Danmarks anspråk på en provins, hvartill d ss rätt kan vara tvist underkastad, och stt Sverige i detta pall icke kommer att uppträda ennorlunda än pi förening med de mskter, hvilka såsom garanter till de sednaste fördragen, äro dertill sbåde närmare b:rättigade och förpligtade — Men spgående de eventvaliteter som skulle kunna föranleda Sverige att gå viderereller öfver hufvud sit taga en mera aktif del i kriget, än da makter, rom äro närmare berättigade och förpligtade att garantera Slesvig åt Danmark, och således än mer att skydda Danmarks egen existens, får man veta ingenting, Hrstatsrådet säger, tvärtom, att i afseence på sättet för Sveriges deltagande i dessa angelägenheter ,— — någon närmare redogörelse derför icke gerna kan ifrågakomma,; men att man väl måste bafva så mycket förtroende till sin kor nur:g att man är öfvertygad derom, att han (3. V. 8. regeringen) i dessa vigtiga frågor handlar med 2ll den omtinka och varsamhet, som pvederbör, samt icke annat än för stora ändamål, och icke utan goda utsigter att cessa änismål kunna vinnas, skall uppoffra svenskt pblod och svenska skatters; hvarjerte en hänvisning lemnas, att svenska kabinettets förhandlingar blifvit fullstävdigt framlagda för Hemliga Uukottet. Det öfriga innefattar en förespegling, RK Mm or