Aftonbladet – 9 juni 1848, sida 2

vara förenade. Detta har han, skarpt klandrande, tolkat så, som skulle K. M:t velat inhemta svenska folkets representanters tanke, huruvida krig bör förklaras eler icke. Så böra dessa ord dock ingaiunda förstås. Rättigheten att förklara krig tillkommer, enligt grundlagen, Konungen ailena, och utan någon R. St:s inblandning skall han också en gång, på det sätt som lagen bjuder, derom ensam beslata. På Konungens rådgifvare, och på dem allena, hvilar ansvaret för hvad de i detta, så väl som alla öfriga fall, tillstyrka, göra eller under!åta — de veta det väl — och när tiden kommer, skola de äfven derföre redovisa. Den till R.St. gjorda framställning innefattar deremot blott den enkla frågan, om de på svenska folkets vägnar äro villige att underkasta sig de uppoffringar, som af de närvarande europeiska förhållandena, och deraf nödigblifna åtgärder å Sveriges sida, kunna föranledas. Och huru siora de uppoftringar äro, som styrelsen enligt bästa förutseende nu trott sig behöfva föreslå svenska folket att åtaga sig, det är äfven uppgifvet, nemligen två millioner rår bko. D-:t är således härom, som R. St. äro kallade att afgifva deras yttrande, och att denna fråga blifvit till dem hänskjuten, innar K. M. fattat sitt oåterkalleliga beslut, torde väl icke böra räknas styrelsen till last, utan fastmera anses såsom ett bevis på uppmärksamhet och förtroende för R. St., på samma gång som det innebär en nödvändighet. Jag är också öfvertygad, att hvar och en, som känner Sveriges grundlager, åtminstone måste erkänna detta handlingssätts fullkorsliga öfverensstämmelse dermed, och, såsom jag hoppas, äfven gilla detsamma. Ty antingen nu K. M:t beslutar att handla aktivt eller passivt, så måste dock medel finnas disponibla för! att gifva eftertryck åt dess besiut; men hvarifrån skulle väl dessa medel tagas, om de ej förut blifvit beviljade? Hr v. H. har anvisat på det så kallade stora kreditivet. Men de fleste af eder, mine herrar, torde väl veta, hvad hrv. H. syoes hafva glömt, eller att detta kreditiv icke får lyftas förr än då krig är förklaradt och riksdagskallelse utfärdad, hvilket sednare stadgande äfven utvisar, att detta kreditiv endast är beräknadt för de tillfällen, då R. St. icke äro tillsammans. Imedlertid är nu hvarken det ena eller det andra af dessa fall, för handen. Vidare har hr v. H. förespeglat oss de stora vådor och olägenheter i financielt hänseende, som häraf skulle uppstå. Det är klart att en dylik uppoffring alltid är kännbar och äfven inverkar på ett lands finanser, men ingalunda sker det på det sätt, eller till den grad, som den värde ledamoten tyckes föreställa sig. Lyckligtvis är Sveriges financielia ställning sådan, att dennas bestånd på intet sätt rubbas! eller äfventyras genom en utgift af 2 mill. rdr, och någon särskilt svårighet i och för gjelfva anskaffandet förefiones icke heller. Dermed kan så tillgå, att ! riksgäldskontoret ställer sig i förbindelse med ban-:! ken och mot sina afgifvande obligationer derifrån erhåller medlen. Detta kan banken göra utan svårighet och uten uppoffring, utan fastmera med fördel, ty den äger för närvarande, som bekant är, och ; såsom hr v. H. sjelf bäst vet, flera gånger denna j summa liggande, dels i räntelösa behållningar, delsi: privatobligationer (t. ex. hypotheksföreningars), hvilka kuspa när fom helst på utländsk börs realiseras. Alltså möter i detta afseende icke någon särskilt betänklighet. Men låtom oss öfvergå till sjelfva hufvudfrågan. Man har sagt a!t densamma, likasom alla andra i politiken förekommande fall, måste bedömas lugnt och oväldigt enligt klokhetens måttstock, och icke efter känslans. ke AA JM FA fr KO AA fr Kr VA KR SE mr Jm mA DR P— BR RR JR pr JA — 3 AA OA he 0 I AS RH ÅA Ingenting kan vara mera sannt och riktigt än! detta. Det vore oförlåtligt, ja i den högsta grad oförlätligt — att i en fråga sådan som denna, som kan äga ett så vidsträckt och omedelbart inflytande på vår framtid, döma annorlunda än efter förståndets och samvetets nogaste pröfning; men lika innerligt som jag detta tänker, lika fast är jag ock derom öfvertygad, att äfven i politiken måste alltid vissa stora grundsatser af hvad som är sannt och rätt och ädelt fastbållas, så frarmt man för sina handlingar skall kunna lugnt ansvara inför sig sjelf, inför samtiden och inför efterverldep. Men hvilken fråga hafven j då egentligen att pröfva, mine herrar? J hafven hört af den talare som först yttrade sig här i dag, att den närvarande åtgärden icke har till ändamål att med vapenmakt vindicera Danmarks anspråk på ea provins, hvartill dess rätt kan vera tvist underkastad. Tvertom, är det öppet förklaradt, att i detta fall kommer Sverige icke att uppträda annorlunda än i föreniog med de makter, hvilka såsom gearenter till de sednaste fördragen äro dertill både närmare berättigade och förpligtade. Men, mine berrar! en hvar af eder vet, att Danmark numera blifvit bragt derhän, att det strider ej blott för bibehållande af en provins, uten för sina gamla arfländer, och kanske snart för sin politiska existens. F:ågan är således den, huruvida: Sverige kan eller bör, stilla och overksamt, blott åskåda en sådan kränkning af folkrätten, och utan protest eller försök att afböja våldet, låta sin neturliga vän och bundsförvandt, ett ädelt och pärbeslägtadt folk, stympas och förtryckas. — Och om nu Danmark bjelplöst lemnas åt sitt öde — it öfvermaktens godtycke? om ett gammalt aktadt, upplyst folk kufvas och sönderstyckas; om en nationalitet, som utgör en del af vår egen, på detta sätt går under? och detta allt, blott derföre, att detta folk är svagare och råkar stå den slarkares begär i vägen — då fråger jeg, om detta är ett exempel, utan betydelse för oss sjelfva, och om ej vår ära, så väl som vårt eget bögsta och beligaste intresse fordrar att någonting göres för att afvärja en sådan bändelse. Ty äfven för oss kan en gårg den timma slå (hvarifrån jag boppas en mild Försyn bevarar vårt fosterland) — men den dag kan likväl komma, då äfven vi måste kämpa den kamp, som Danmark ru strider, mås e kämpa för altare och härd, för bus och hem, för allt hvad vi hafva dyrbarast i verldep, och då vi längtensfullt blicka omkring os efter bistånd. Och måtte vi då aldrig behöfva med oro påminna oss moralens första bud: Allt hv:d du vill att andra skola göra dig, det göre du ock dem! Men frågar dernäst, och med rätta, bvad utsigter Sverge her, att genom dess medverkan ändamålet skall kunna vinnag. Till en del är detta naturligtvis beroende på det understöd, som vi af andra makter kunna hafva att förvänta. J torden imedlertid finna, mine berrar! att jag bär icke ken anföra allt hvad som i detta afseende blifvit vidgjordt, men så mycket kan jag säga, att svenska kabinettet följt denna angelägenhet allt ifrån tvistens början med den största uppmärksamhet samt dervid alltid handlat och bandlar i full öfverensstämmelse med de stora makterna. Vidare ber jag att få påminna derom, att alla dessa förhandlingar blifvit fullständigt framlegda för Hemliga Utskottet, och att alla de:s ledamöter, oaktadt den kända olikheten i deras por litiska åsigter, varit enhälliga i sitt omdöme angår ende vården af dessa angelägenheter, samt uttryckt sig fullkomligt gillande till allt bvad K. M:t i detta afseende gjort och föreslogit. Häruti måste väl också ligga något bevis derför, att denna vigtiga del af frågan blifvit behandlad på ett sätt, som öfverensstämmer med fäderneslandets ära och intresse. MH SS jH mn MN vw mr BB ET -— mm 4.29 Lawn IfngKaAaR fråna vALvt ARN Man har segt, att Sverige icke borde vara angri