Aftonbladet – 8 juni 1848, sida 2

svärdsorden, då detta afskedstagande tilläts en hvar bland befälet, som deraf ville begagna sig.) — En annan anmärkning angår ett handbref från here krigsministern, men utan kontrasignation, hvilket, med tillsägelse att ej uti journalerga införas åtföljt förhållningsorderna från majorsexpeditionen vid 4:sta Lifgrenadierregementet; hvaraf innehållet varit, att älta officerare, som ej trodde sig äga förmåga att uthärda en mödosammare kampanj, genast kunde lägga in sina afskedsansökningar, innan uppbrottsorderna utfärdades. Detta ville med andra ord säBa, menar insändaren, att de, som ej funno för godt att våga sina dyra personer vid ett möjligtv:s blifvande kr:g, kunde, sedan de uppburit lön af statem öfver 30 år, uti behofvets stund och till undvikande af fara, lemna sina platser, med den titlfredsfällelsen, att de väl uppburit lön, men gjort föga Her ingen nytta, som är alla militärers lott underredstider. Detta handbref hade haft till följd, att 4:sta Liftrenadierregementet vid sin afmarsch ej ezde nåzon major, utan 2:ne kaptener blefvo kommenderade att föra bataljonerne; blott 3 kaptener, som förde ina egna kompanier, de återstående ö kompanierna fördes af andra kaptener och löjtnanter, och att ej fullt antal af officerare fanns, utan regementet måste blifva defekt på en. Man kan således säga, att de mesta voro rekryter uti sina tjensteåligganden; detta kunde kanske passerat om marscher gällt till ett öfningsläger, men ej så till en krigsLeaterD. ! Vid kommenderingen att göra majorstistst kommenderades den yngsta kaptenen med kompani, ehuru tillförordnade regementsbefälhafvaren uti sitt först ingifna förslag dertill utsett en äldre, och som uti allt eger den kommenderades skicklighet. Det tyckes, heter det, som skulle tillförordnade regementschefen, som varit major vid regementet innan den nu såsom major kommenderade kapteren kom in på regementet, bäst kunna bedöma sina officerares duglighet och således ett af honom upprättadt förslag böra vara det rätte. Men hr krigsre:nistern lärer tycka annorlunda, emedan hen genom bref låtit förstå att ett nytt förslag skulle upprättas och hvilka kaptener derpå skulie uppföras. Det ser ut, som br krigsministern föresatt sig att sårom erkänsla för sitt korta regemeatscheafskall bloti åstadkomma prejudicer och missbelåtenhet inom. officerskorpsen, eller hör det till taktiken att andest de för mögnare äro duglige till högre platser, wan afseende på större skicklighet i tjepsten. Skulle detta vara förhållandet, så är det, säger insänderen, hr krigsministerns egen lycka att denna princip ej förr blifvit följd. Ins. slutar så: Jeg fom varit kamrat med de nu såsom mejorer kommenderade kaptener, och som kärt dem sedan dGeros första tjenstgöring vid regementet, och fastän ej k:igsminister, tror mig ega förmåga att lika säkert bedöma en militärs skicklighet, så på fältet i som andra tjensteåligganden, so: den hvilken blott med dem gjort ett enda möte, och dessutom tjensigjort blott en liten tid vid regementet, och jag får erkänna, att om ej förhållandet är med dessa utkorade kaptener, som med vissa läsare, att anden i en hast fallit öfver dem, de ingalunda äro mera, om ens så skickliga it tjensten, som dem de genom ofvannämnde biträde förbigått. (Det synes som om de här ofvan nämnda facta skulle innefatta giltiga anledningar till missnöje, och måhända har man ej orätt i den tankan, som stundom yttras, att prejudicer oftare ske inom milisären, än på den civila vågen. Likväl bör det ej heller förbises, att befordringsmål bland alla äro de ömtåligaste och der det är svårast, att göra alla till nöjes; ty att odeladt följa ancienneteten skapar icke den största duglighet, och hvsrje afviksnde derifrån åter måste skapa missnöje. Att de officerare som velat tzga afsked fått tillstånd dertill, synes oss ingalunda klandervärdt, det är ju till fördel för de yogre, som derigenom avancera; och nya sökande har det ännu aldrig felats. Finnes det bara tillräckligt manskap, nog får mean befäl. Dessutom känner man ju ordspråket, att den hunden som skall drifves till ssogs icke jagar många harar.)