Aftonbladet – 8 juni 1848, sida 1

brinken. Fartyget inträffar härstädes Annandagsafion LOUIS BLANCS KOMMUNISTISKA ORGANISATION AF ARBETET, bedönd i England. Den nya franska republikens nationalförsamling har förkastat Louis Blancs förslager om förverkligandet af det stora system för arbetets organisation och Frankrikes derigenom förespeglade räddning, hvilket synes ha utgjort sjelfva målet för den sista revolutionen, och tycts ha varit som sådant ansedt af den provisoriska styrelsen sjelf, ända till det ögonblick, då nationalrepresentationen sammanträdde. I trots af den kloke och välviljande Michel Chevalier, den talangfulle kämpen mot kommunismens förvillelser, hvilken hoppades att hans medtäflares påhitt skulle få underkastas ett genomfördt prof, har systemet blifvit förkastadt; — parbetarsparlamentet som i Luxembargska palatset efterträdt pärsparlamentet, och presiderades af Louis Blanc sjelf, är redan upplöst. Men under de tre månader, som hans system varit hägnadt af Frankrikes styrelse och tillämpadt i Paris, har man haft tillfälle att samla många vigtiga rön, väl endast fragmienter af en ofulländad erfarenhet, men så mycket nödvändigare att inregistrera för framtiden, som det är sannolikt att den nya teorien för arbetets organisation har hädanefter mindre utsigt än någonsin, att blifva underkastad en grundlig praktisk pröfning. Så vidt den undgår förgätenheten, kan den hädanefter endast bli ämne för tvist emellan filosofer, statsmän och skriftställare. Hvad helst den provisoriska styrelsens majoritet än må hafva haft i sigte, när den smickrade de parisiska arbetarnes äfventyrligaste drömmar, så är det åtminstone säkert att Louis Blanc sjelf menat uppriktigt med sitt försök. De, som, lika med oss, varit i tillfälle att umgås och samspråka med Louis Blanc, under sjelfva höjden af hans makt, då han var herre i Luxemburgska palatset, kunna icke betvifla att han sjelf verkligen åsyftat att utföra sina teorier och trodde sig kunna utföra dem. Han är en svärmare af första rangen; han tror sig i besittning af genaste vägen till mensklighetens lycka, och iga universalmedlet emot alla samhällots lidanden och stötestenar. Hans nya samhällsbyggnad sväfvar så åskådligt framför hans fantasi, som en materiell byggnad framför arkitektens, när han ser sina elevationer, fasader, profiler och genomskärningar fulländadt renritade framför sig. Med Frankrikes finanser till sin disposition, med 36 millioner menniskors näringsyrken att experimentera på och omdana — innehade han en ställning, som väl få visionärer någonsin kuana dröma sig. Ea statshvälfning är sannolikt den enda händelse, som kan förekaffa dylika tillfällen. Men siarens förhoppningar vissnade vid sjelfva knoppningen. Just i det ögonblick, då Frankrike skulle frelsas och framträda som ett mönster för verlåen, blef Louis Blanc detroniserad. Hans parlament upplöstes och han och hans diskuterande arbetare togo farväl af hvarandra, under ömsesidig bedröfvelre öfver att teorien icke fått försökas till slut, och under veklagan öfver det förtal, bvarmed Frankrikes majoritet öfverhopat dem, i tanka att den förmådde sköta sina affärer bättre sjolf, in Louis Blanc och hens bisittare skulle gjort det t den. Vi ha yttrat att Louis Blanc menar uppriktigt — tror sjelf på hvad som hänförer honom. Vi äro ifven öfvertygade att han, likt alla upprigtiga svärmare, är fullkomligt oegennyttig. Han har sin teori, öfver hvilken de, gom fingo tiliträde till Luxemburgska parlamentet, kunde höra honom utbreda sig i ånga timmar. I korthet låta hans ideer framställa sig på sätt som följer. Han påstår att hvar menniska äger, såsom en oafvislig rättighet, att uppbära ika stor betalning för sitt arbete. Han låter aldrig störa sig af det factum, att all aflöning måste hemas ifrån det genom arbetet frambragta; och om ban dröjer härvid, så erkänner han likväl icke nåzon arbetares rättighet till det öfverekott, den större produkt, som han, genom sin större handfärdighet aller sitt fintligare snille, kunde förmå frambringa ner än en annan arbetare, som vore mindre begåfrad. Han anser all produkt för gemensam Sgeniom, i hvilken hvar samhällsmedlem äger lika stor ott. Det enda men vigtiga vilkoret ban fäster härrid, är att hvar och en skall anstränga sig i förvållande till sitt naturliga anlag. Den svage och len starke, den unge och den gamle, den kraftfulle och den dåsige (the lethargic), den raske och den säfltge: alla, — med vilkor allenast att arbeta så ;odt de förmå — äro berättigade till lika stor lott den allmänna produkten, eller till samma arbetejön. När vi ansatte Louis Blanc efter uppgift af hans medel att tillhåila hvar och en till användande af sina anlag efter sin bästa förmåga: — när vi sökte ådagalägga, att ett sådant medel kan i verkligheten endast finnas i den täflan, som framkallas senom konkurrens, och i den större batalning, som fås för bättre produkt; — så förklarade han att en läflan ganska säkert föranleddes under hans system, men beroends på högre cch ädlare bovekelsegrunder. Den tällan vi föruisatie vore vibsieng: — hans vore ärans och brödrakärlekens; medelst äran och brödrakärleken hade han åtogit sig att organisera arbetet i Frankrike. Den provisoriska styrelsen antog såsom grundsats, lt hvar och en vore berättigad till erbetstillfälle och billig lön för arbetet. Vid första tecknet will svårighet att tillämpa denna grundsate, och sedan Lejru Rollin och Louis Blanc antegit sjuttiotusen