Aftonbladet – 6 juni 1848, sida 2

Må min herre ej illa upptaga, att jag icke af den tillfälliga vallagen för franska nationa!församlingens utväljande kan anse bevisadt, att sissgandet för valbarhet af ett visst större antal röster än eakel pluralitet, är lämpligt. Der så mycket annat valkrångel uppstår, som genom det nya förslaget blefve fallet, är det ännu olämpligare. Att dessutom börja efterapningen af franska mönstret med två å två och ett halft dussin valnämdemän i svenska län, förefaller nästan löjligt. Alla dessa småbildningar i fråga om folkets valrätt, påminna mig om den gamla folksagan: jag tycker mig se dem med Cvergarne eller lillepytterna fly och försvinna, då jätter nyser. Jag kan ej annat än le åt min herres förhoppning, att se det republikanska maneret infördt hos oss; förmodligen kommer det att ske, då vii valen vill första kammaren, enligt min herres uisago, pi de flesta valnämnderna de af bondeståndet genom val inom den lägre kategorien tillsatta 12 !-damöter, i förening med städernas 3 å6, disponera pluralitetenn. bpDå är slenen i grönan dal! Min motiverade satts, att i våra förhållanden valbarhetens utsträckning, utan allt afseende på hemvist, icke blifver nyttig, afspisar M. H. äfven med dessa edra favoritutrop om de ultraäraäikales inkonseqvencer. , Ar det sättet, att analysera skäl och inkast? Ar det så gifvet, att denna utsträckning af valbarheten, som enhvar lätt inser är alldeles obehöflig om man låter rösträtten lätt kunna hvar som heldst vinnas, utgår från regerinogens liberalitetb? Kunde den ej äfven afse sannolikheten, att alla högre embetsmän i hufvudstaden derigenom fingo tillfälle, att emot protektorat i bygderna, blifva öfver allt valbara? Jag blott frågar! Ni anser det vara af ingen vigt, om verkställande maktens agenter, eller domaremakten, el!er folkmyndigheter, hafva med valbestyren att göra; och ni påstår att anmärkningen derom beror af tycke och smak. I allmänhet M. H. tyckes ni vid eder kritik hafva följt mera eder smakb än ni bordt. I min s. k. kritik har jag bemödat mig att följa erfarenheten. Den har sällan visat, att embetsmännens bestyr med valangelägenheter varit lyckligt. Med en öfverlägsenhet som nästan skulle komma mig att tro, det ni, i en knapp vändning, antingen redan blifvit eller ämnar blifva statsråd, dömer ni mig nära nog oförmögen att begripa en lagtext. Ni hemtar beviset derför, ifrån min oskyldiga fråga, huru tillåtelsen i 6 36 för prestgäll, som består af flera socknar, att fördela valmännens antal mellan socknarna, bör förstås, då dess begagnande beror uppå om de röstberättigade derom åsämjas,. Då nu t. ex. den ena socknen kan hafva tredubbelt så många röstberättigade, som den andra, men ej vill släppa sitt öfverteg, huru skall då den mindre få en del af valmansantalet, om afgörandet beror af hela gällets röstberättigade? Eller skall hvarje sockens röst för sig räknas utan afseende på de röstegandes större eller mindre antal? Vet min herre icke, att dylika ofullständigbeter i lagtexter redan ofta vållat tvister mellan församlingar? Om M. H., såsom troligt synes af eder bekantskap med sakerna, en gång blifver ecklesiastikminister, torde pi åtminstone finna, att andra bafva lika svårt att göra en lagtext, som jag att begripan den. Hvem som i frågan om valsättet för de mindre städer, läser mina ord, och icke biindt tror på M. H. sammandrag deraf, skall Jätt finna, att de icke förlora i vigt genom M. H:s anmärkning. I Norge äro Ladestäderne i ordets egentliga bemärkelse menigheter för sig: icke såsom våra köpingar häftade vid stapelstäder. Det är obehegligt att nödgas beskylla en motståndare för förtydning af ord; men om M. H. läser om igen hvad jag sagt angående stadgandet om personlig inställelse vid valet, finner ni, att jag endast deri sökt ett nytt bevis på olämpligheten af valdistriktens vidsträcktbet, hvilken blifver en följd deraf att endast 70 representanter komma att af folket samfäldt väljas. Eder anmärkning grundar sig således på en förtydning. Jag har icke föraekat, ätt den personliga inställelsen är lämplig: att den blifver svår genom valförrättningarnes aflågsenhet, är allt hvad jag sagt. M. H:s sätt att bevisa är i allmänhet rätt eget. Då jag gifvit skäl, bvarföre jag tror att öppen röstning borde ega rum, svarar ni blott med åberopandet af hvad Englands radikaler yrka; och anser sedan saken utredd genom beskyllningen att våra radikaler hafva sin egen politik och sin egen moral,. Mycket upplysande i den af er lofvade analysen; eller huru? Då M. H. utlofvat, att med sifferförhållanden styrka origtigheten eller såsom ni kallar det pabsurditeten och osannfärdigheten af mitt påstående, att de rike och embetsmännen få en afgjord öfvervigt i den nya nationalrepresentationen, om regeringens förslag antages, borde jag visserligen afvakta dessa siffror. Men oviss om när ni behagar framlägga dem, vill jag det oaktadt visa allmänvheten de sifferförhållanden, hvaraf jag jemte många med ortförhållandena kunnige mäns uppgilter kunnat bestämma min öfvertygelse om sannpingen af mitt påstående. Det skall ske i en serskild artikel för ändamålet, och jag afslutar derföre nu mitt genmäle; öfverlemnande till enhvar att bedömma rätta halten och värdeto af eder analys och af min såkallade kritik,. Mig återstår blott en lacksamhetspligt mot er; den att erkänna, atti 82 S af vår gamla riksdagsordning verkligen finnes föreskrifvet, att landtmarskalk och talmän skola nedlägga ståndens tacksambet för konungen. Jag tillstår, att jag ej erinrade mig, eller rättare alldrig vetat det. Jag tackar er imedlertid för underrättelsen. Man finner deraf, att det lärer varit blott af grundlagstyång, om stundom sådant skett under förhållanden, då vi i sanning icke haft något att tacka för. Gustaf Hjerta. AASE VA