Aftonbladet – 29 maj 1848, sida 3

stånd. U:i Berlingske tidningen, med gårdagsposen, läser man en af general Wrangels pibud om brandskatten föranledd, nästan krampaktigt häftig uppmaning till regeringen, att bämnas den Jutland tillfogade oförrätt, genom ett anfall på D-nmarks egna Holsteinska städer: Kiel och Alton2. Det Berlingska bladet yrkar uttryckligen, att staden Kiel, såsom det ställe hvarifrån det onda egentligen haft sin upprinnelse, bör få känna af alla krigets fasor (rasedsler) och likaså det rika Alton2. Äfven i Fedrelandet är fåltropet nu: Lika met lika! plundring mot pluadri, g! Min kan egentligen icke undra öfver om pressen, vid den djupa känslan af folsets gemensamt lidna oförrätt, låter undfall: sig dessa botelser. Men om de verkställas och sriget sålunda, å båda sidor, skall begynna at! öras med repressalier; när cch kvar skall det lå sluta? Ar det tänkbart att det hat, om lerigenom grundlägges mellan Danskar och Tyskar, som likväl äro naboer, skall på en hel seneration kunna utsläckas? Om Altona och Kiel bo zbarderas eller härjas, skallej det öfriga Tyskland, redan förut så ensidigt i hufvudfråsan, att det ej v.ll höra några motskäl, betrakta letta såsom en vandalism, helt och hållet taga 5lesvig-Holsteins sak såsom sin egen och samla ina. yttersia krafier till hämd? Då kommer det in på, buruvida Sverige kan förblifva i den deensiva ställningen långre, och om ick3 det ofvannämnda ödets lek börjar. Vi kunne icke sluta detta ömnae, ut:n att nföra ett utdrag, som ganska väl lämpar sig lertill, ur tidskriften No:d og Syd, af M. 3oldschmidt, f. d. författaren till den beka.ta idningen Corsaren, den han dock på sednare ider lemnat för att egna sig åt den allvarsammare genren. Frågsn angr egentligen Itaiens sjelfständigbetskamp mot Österrike, men örf. har med anlednirg ceraf äfven ett yttande om Danmarks förhållande till SlesvigHolstein, hvilket yttrande, från en dansk, icke ör förbises: Staterne Toscana och Sardinien, heter det, bafva följt den mneapolitansk-sicilianska impulsen, fvergifvit den lugnt reformerande banan, samt kontituerat en författning efter franskt mönster. När man från denna enstämmighet emellan 22 nillioner menniskor vill hemta något bevis, så är n omständighet att bemärka. Nästan alla de poitiska rörelser, som föregå i Italien, ega rum, melan italienarna vända blicsen mot utlandet, mot lödsfienden Osterrike. Det är en frihetsstrid, mera 1itåt än inåt; ty i Södern hatar man sin fiende, mer in man älskar sig sjelf. Men en fribetsstrid är det, och högst märkligt ynes det oss, att det ultra-danska partiet vid en af ina fester enthusiastiskt har tömt en skål för: Itatenarne, söderns skandinaverp. Det ultra-danska vartiet håller ju först och främst på statsenbeten, ch det är Österrike, som i förhållande till italiearne representerar statsenbetsprincipen. Det ultralanska partiet borde alltså bålla med Österrike, om vill bevara sin statsenhet, medan vår symathi konseqvent gäller italienarne, som af Österike intill den sista tiden icke bafva fordrat annat in statsborgerlig fribet för Lombardiet och Venedig. Detta obestridliga faktum skall qvarstå, och partiet vör akta sig för den tanken, att lombarderna hafva ätt att lösrycka sig från Österrike; ty i korseqvens härmed hafva de tyska slesvigarne rätt att lösrycka ig från Danmark. Vi fullfölja icke denna kongeIvens; men göra icke heller några toaster.