Aftonbladet – 29 maj 1848, sida 3

— Tidningen Födrelandet för i tisdags innehåller bref ifrån två serskilda korrespondenter i Stockholm. I det ena af dessa bref, som talar om gardesbataljonernas embarkering såsom tillämnad i måndags, beskrifves deras pifver att komma å stad och få visa sig sansigte mot ansigte emot edra och våra (Danmarks och Sverges) gemensamma fiender,, såsom så stor, att en enda dags uppskof utan tvifvel skulle gifva anledning till ett litet uppror bland troppårnan. Uti det andra brefvet säges det, att ställningen här naturligtvis är i högsta grad krigisk, noch ait det gått Aftonbladet, som vi (bvilka vi?) spått det, att det är öfverflygladt af den allmänna meningen och står ensaut såsom käringen emot strömmen. Samma brefskrifvare siger sig hafva hört en fältprest vid gardet på rama allvar. påstå, ait msn hade anledning att frukta olyckor, sjelfmord och dylikt af dem, som måsta blifva hemman. Vi förmoda att de bär citerade bsskrifningarna icke äro diktersde af något begär att insifva den danska publiken en oriktig eller öfverdrsifven förestäl!ning om allmänna tänkesättets värmegrad härstädes till försån för krig, utan att de bärleda sig ifrån en hänförelse bos författarne sjelfv2, hvilken bos dem alstrat den öfvertygel!se, de uttala, och som då förtjenar aktning. Hvad sjelfva deltsgandet för Danmarks sak i allmänhet beträffar, och önskningarna om ett snart slut på den närvarande oycktliga förvecklingen, så kan man ock derom visst cke säga för mycket. Men måhända vore de! ändå ;cke alldeles rätt, att lemna den ofvannämnda skildringen uten all anmärkning, så vidt msningen är, att den skall förstås efter ordalydelsen. Vi hafse ock redan förut nämnt, stt våra soldater reste härifrån med det glada mod, som höfsves den svenske krigarsn. Men ehuru resan icke kom att ske på mindagen. utan först ett par dagar sednare, afhördes likväl hvarken något htet uppror, ej heller har något tecken till sjelfmord eller örtviflan sed2n förmärkts hos dem som stadnat hemma. Det är blott detta, vi velat anmärka. Den ene korrespondentens benämning, att kalla Tyskarna äfven våra fiender, är likaså nog mycket exalterad, för att här 2llmänneligen godkännas. Så vidt vi kunnat uppfatta sinnessämningen, önskar ingen, annat än möjligen några få bus hufvuden, att behöfva komma i krig med Tyskarna. Man beklagar tvertom, om desse, genom en blind orättvisa mot Danskarna, skulle slutligen tvinga ess dertill. — Hvad brefskrifvarens anmärkning om Aftonbladet angår, att det stått allena emot bela den allmänna meningen i yttrandet af den batänksamheten att önska, att Sverige icke utan i yttersta nödfall må draga svördet emot Tyskland, så kunde väl äfven åtskilligt derom invändas. Men då den saken bäst kan bedömas af allmänheten här på stället, så emottaga vi anmärkningen med ödmjukhet, så mycket mera som vi icke skulle se någont ng hellre än att man äfven vid slutet må kunna gifva oss orätt. Den Preussiske generslens sednaste våldsamma påbud om en brandskatt i Jutlsnd är visserligen så utmsnarde och upprörande, att enhvar, som kan vara i tillfälle att t2ga de våldfördes försvar, äfven utan att så noga mäta egna krafter, har svårt att längre sillatigai.de åse detsamm:: vi önska blott till Gud, att man icke i hela denna sorgliga sak får skåda ödets lek i tragedien, och stt icke Sverige i följd af sjelfva hinförelsen för det ädla folk, Lv:rs mod i olyckan väcker vår högsta beundran, må under utvecklingen af det betydelsefulla dramat finna sig insnärjdt i en koalition emot friheten, utan att det ifrån början asedda ändamålet ändock vinnes! Vi anbålla att man må lägga väl märke tilll stt den här yttrade farhågan icke åsyftar något klander af det beslut regeringen fittat, att 2gera defensift wed Danmark cch attisidant ändsmil öfversärda svenska troppar till öarna för att skydda dessa; äfvensom att använda sjöstyrk:n till ett sådant skydd. Men härmed synes den ultraskandinsviska hänförelsen hos dem, som vid besöket i Köpenbaron afgåfvo det bekanta löftet i ridbuset, icke belåten. De tycka sig under dessa gästfrihetens och fostbrödralagets dagar hafva satt sin heder i pant, att vara ett! sed Danskarna i Just och nöd; för dem hafva de serskilda statsförhållanderna försvunnit; det finnes, i deras ögon, icke mera ett Sverige, ett Danmark och ett Norige, u:an blott ett Skandinavien. Derföre vilja de ock att panten ska!l på deras vägnar inlösas af hela svenska folket, om så påfordr:s; derföre är det zom Tyskasrne, uti sådana korrespondentartiklar, som den bär ofvan anförda, kallss våra och edra gemensamma fiender,; och derföre är det äfven ganska naturligt att dessa korrespondenter gerna önska ingifva Fredrelandet den föreställningen, att hela svenska allmänheten tänker såsom de, och att allmärna opiniocen skulle vara böjd att pådrifva mera aktiva krigsmessyrer från regeringens sida. Hvad friga sådana unga herrar efter någon sorts beräkning af följderna? Alla hafva imedlertid icke lof att lika uteslutande följa blott sin känsla, i synnerhet under så bistra tider i flera hänseen len, som den närvarande, då ingenting på förband kan beräknas, äfven för en tid zsf några veckor. Det är just derföre den Slesvigska frågan utgör en så olycksalig episod i hela det öfriga rärvar2nde verldstumlet. Hoppet att b.inga den till slut,l! synes ock nu, ty värr! mera 2afligset, än tillförene, seden D-nskarne fingo visstet om bi—L EEE EEE ren efter den andra och blickande då och då icin