Aftonbladet – 26 maj 1848, sida 2

ingen uppmärksamhet bordt dervid fästas. Då man i statsbestyren tager affär på bagateller, hvem kan då undra på att det lyckats äfven inom Sverge bilda ett skrik om något som alldeles icke existerar, nemligen bonde-regemente i Norge. Imedlertid är det nu allenast från ett dylikt grundlöst skrik, men ingalunda från verkliga sakförhållanden, som man motiverat den för svenska rationalrepresentationens enkammar-bildning sprid a farhåga, som man lyckats bibringa den nya rådgifvarepersonalen, hrr Sparre, Stjerneld, Fåhreus, Hohenhausen, Ehrenstam, Sandströmer, Genberg, Wallenståen, Gänther och Gripenstedt. Då man hemtar bevis från illusioner eller från kotteri-åsigter och lyckas få dem gällande såsom grundade skäl, hvem kan då hindra äfven det orimligaste att vinna insteg! Till sistnämnde kategori hörer ofelbart den skräck man dagligen med lifligaste bifall från det svenska samhällets höjder söker ingifva nationen för norska representationssystemet. Att ett från detta system så hufvudsakligen afvikande representationsförslag, som det hvilket regeringen d. 2 Maj aflemnat till svea rikes ständer, kunnat år 4848 inom konseljen upprättas och förordas, gifver ett nytt sorgligt. bevis, att Sverges föreniog med Norge aldrig varit ämnad att blifva en sanning, utan endast att vara och förblifva ett skuggspel. ;Hvadan kommer,, yttrade redan en 4840 års riksdagsman, denna ingalunda sällsporda afvoghet mot en statsform, som utgör brödrafolkets heder och lycka? Sverges unionela förhållanden till Norge, yttrade jemväl samme riksdagsledamot, äro visst ingen likgiltig sak, oansedt desamma icke förr än under en sednare tid ådragit sig regeringens uppmärksamhet. Unionen måste, sade han, afse icke den för båda rikena föga betydande omständigheten, att deras skiljda kronor bäras af samma hufvud, utan likstämrighet i åtgärder för gemensamma intressen och samverkan till vinnende af ett efter tidens och krigskonstens fordringar lämpadt, på rationela grunder organiseradt försvar, — af art och beskaffenhet a:t kunna anses betryggande mot yttre våld. Då Sverge och Norge, fortfor han, tillsammans utgöra en sjöstat, följer af sig sjelft, att sjöförsvaret härvid intager första rummet. Norge har i detta hänseende, såsom man kunnat vänta af dess fosterländska representations verksamma inflytelse, gått framåt med stora steg. I stället för att, enligt Norges exempel, under fredslugnet ordna sjöförsvaret på ändamålsmessigt sätt, har men i Sverge företagit sig att derom officielt meddela chimeriska uppgifter. Bland tio i Carlskrona noterade linieskepp äro efter all sannolikhet kanske icke mer än tvenne i tillstånd att kunna utrustas, i händelse derom fråga skulle blifva. Förgäfves är, anförde han vidare, att i unionela angelägenheter hoppas någon ingripande förändring, så länge svenska representationen lider så mycket som den gör af bördsaristokrati och byråkrati. Derifrån upprunna intressen hafva återhällit unionskommitteens förhandlingar och omsider föranlåtit densamma, att efter lång sammanvaro åtskiljas, utan att hafva fulländat sina göromål! Norge, som sålunda fått erfara, att föga någon sak, huru vigtig och samhällsnyttig den än må vara, kunnat genom svenska regeringens enskilda åtgärd komma till sitt förespeglade mål, inser således ganska vä, att intet varaktigt förtroende kan lemnas Sverge, med mindre än att vi erhålla en representation, med samma för sin bestämmelse moraliska garantier, som den norska.n Det var för 8 år sedan, som det yttrande, hvaraf ofvannämnde meddelande är ett ringa utdrag, afgafs vid svenska riksdagen. Om ock någon modifikation derutinnan, i följd af förändrade styrelsegrundsatser, nu mera eger rum, så torde dock samma yttrande i det -bufvudsakliga ännu kunna till fullo tillämpas. Vi fråga då, huru Sverges lagstiftare och statsmän ännu kunna uppbjuda sina krafter, sitt inflytande och hela sitt politiska vetande, för att hos svenska nationen ingjata afsky för norska representationssättet! Vi fråge, om icke det ligger ett förräderi blott i sjelfva tanken på möjli heten, att i strid med historiska facta och erfarenbetens i ögonen springande läror, söka förmå svenska folket, att såsom en olycka betrakta hvad som grundlagt Norges ännu : dag bestående lycka! Vi fråge ändtligen, om likartade tillgöranden för motarbetande af det rättas och det sanras seger kunna ostraffadt fortlöpa genom tiderna, och om icke här såsom annorstädes en hämnande Nemesis förr eller sednare är att befara! — I Degl. Allehsndi, läses ett utdrag ur e!t bref från en i Berlin boenxde svecsk handtverkare, som i anledning af det hat mo! utlänningar som nu råder i Tyskland, a styrker enhvar ifrån ett ditresa, ty mngen mist:re mottager en ulländning i arbete. Ibland annatberätctar brefskrifvaren öljande: pHvarje vecka förefaller här något som ingen har makt att hindra; än vilja gesällerne af det ena eller andra yrket ej arbeta, fordra större löner ar sina mästare, samt tåga omkring på gatorne, än äro anslag på gatbörnen emot Polackar e, skildrande deras grymma bandlingssätt mot Tyskarne, än inlöpa, vanligen vanställda, berättelser om Danska kriget, och då nu en mängd menniskor äro sysslolösa, bildas snart folksamlingar vid gathörnen, hvarest disputeras och kannstöpes, och Berlinarnes nyfikenhet har framkallat ett eget yrke, nemligen att sprida ut falska rykten, hvilka tryckas på halfea ark papper, och sedan säljas på gatorna. Ett exempel må omtalas: en afton, kl. half 41, då jag gick hem, stod en pojke och skrek: Min herre! var god och köp! På det notisblad han bjöd ut, stod med stora bokstafver: Preussen har segrat och Kungen af Danmark har stupat! och dessa pojkar göra verkligen goda affärer,. — Ba: ometeri, meddelar följande rätt putsustiga anekdot om en i Kalmar försökt agitasion tul förmån för klassvealsprincipen. Man finner deraf att det icke är så lätt att lura bönders, som de aristokratiska herrarna i Tiden vilja låta påskina. Uppsatsen lyder som följer: Eo viss kammarherre, som för någon tid sedan hade rest hem ifrån den bråkiga riksdagen, ville dock äfven på sin hemort verka något godt för den riksvigtiga representationsfrågen. Fördenskull höll han många och granna och bevekande tal, hvarvid den patriotiska grå.en säges bafva stått honom upp i halsen. Bönderne lyssnade uppmärksammeligen til allt detta och hviskade sig emellan: korss så Öm mo AL LatgAl.h våran ban AA mo Lar bklisen