Aftonbladet – 25 maj 1848, sida 2

es MM Eoe nn ÖT TD PM) SMP PM några ord på papperslappar och skic ar omkring I dem. Barbös uppträder ännu en gång, och begär af representanterna ett beslut, att en hvar, som låter slå appell, skall förklaras för fäderneslandets förrädare, Isamt ett förbud för en hvar att utöfva något våld emot folket, vid samma ansvar. (Djup tystnad bland alla ledamöterna. Bifallsrop från gallerierna och I midten af salen.) Folket tränger nu så på vid talaretribunen, att redaktörerna för Monitören icke kunnat skrifva på Isin vanliga plats, utan måste flytta sig till sidan af presidenten. Tidningarnes tribun är lika öfverfylld, så att deras stenografer hafva största svårighet att lanteckna. Medborgaren Huber uppträder och föreslår i folI kets namn, att nationalförsamlingen är upplöst. En I person rusar upp till presidenten och stiger upp på hans stol. Buchez aflägsnar sig, Det häftigaste oväsen är rådande både från tribunen och på gallerierna. Nya fanor inbäras i salen, på hvilka man uppsatt qvistar af accacia. Barbes, som hade gått ut ur salen, återföres af en folkström; straxt derefter utföres han åter, tillika med Louis Blanc. Listor frambäras till tribunen. Några namn utkastas i högen. Talrika röster: Till stadshuset! Till stadshuset! — Hopen rusar bullrande ut. De nyssnämnda listorna innehålla följande namn på de personer, som man velat göra till medlemmar af en improviserad regering: Barbes. Raspail. Blanqui. Flocon. Cabet. Hubert. Natioralförsamlingens och regeringens återställande. I detta ögonblick, fullföljer stenografen vidare, visar sig en förundransvärd vändning i sakerna. Soldater af mobila gardet inträda med gå på marsch i församlingen. De företräds af en trumslagare, som slår till anfal!. Finansministern Duclerc uppstiger i presidentbyrån, under rop af: Lefve rörliga gardet! Lefve republiken! Lefve nationalförsamlingen! — En lång trumhvirfvel höres. Fiera ledamöter uppstiga i tribunen. General Courtais visar sig högst up på bänkarna till höger. Talrika rop höras: Ned med Courtais! — Duclerc begär ordet. Courtais omgifves af talrika na-! tionalgarder, som skjuta honom framför sig och tvin! ga honom lemna salen. Duclerc: Medborgare! I nationalförsamlingens namn, som icke är upplöst... Talrika röster: Bravo! bravo! — Från alla sidor: På piatserna! På platserna! En trumhvirfvel äskar ljud. Ett högst eget skådespel visar sig i detta ögonblick ibland den ännu agiterade församlingen, men man ser alla lifvade af de gladaste känslor. Alla åhöraretribunerna äro nu ltoma, utom jurnalisternas och stenografernas. Vi lyckönska oss, säger Le Constitutionel, att hafva qvarstadnat på vår post till slutet, för att kunna bevittna hela denna förvånande session. Nationalgardets och mobila gardets uniformer visa sig nu på samma plats, som nyss Var intagen af den bullrande hopen. Alla klubbarnes fanor hafva försvunnit. General Courtais synes ånyo i salen, men mötes med rop af en allmän ovilja. Man omgifver honom på alla sidor och skjutsr ännu en gång ut honom ur rummet. Clement Thomas uppstiger i andra legionens öfversteuniform, och ropar: Lefve nationalgardet! (Lifligt bifall.) Medborgare, säger han, nationalförsamlingen befioner sig under beskydd af hela staden Paris väpnade styrka. (Ja! ja!) Vi antaga icke den förmenta upplösning, som blifvit proklamerad. (Nej! nej!) Tre eller fyrahundrade rep esentanter, som varit utgångna, återtaga sina platser. Tribunerna fylla sig ånyo af åhörare, hvilka ropa bravo vid representanternes återkomst. Trumslagaren slår ställning. Lamartine stiger upp på en stol framför tribunen. Perte, mär i 3:e arrondissementet, och Senard upp-. träda på sidan om vicepresidenten, som intagit pre! sidentstolen. Lamartine: Medborgare! Den första pligt hos ns3-!. tionalförsamlingen, som skall öfverlägga tryggt i skydd af edra bajonetter, är att votera en tacksägelseacress till nationalgardet och mobila gardet, som båda gjort sig förtjenta af fädernesiandet. (Bullrande bifallsrop.) Ja, hela Frankrike skall deltaga i denna tacksägelse. (Nya bifallsrop.) Den stora, den cmätliga majoriteten af Paris invånare skall uppfyl-! las af harm öfver de skandaler, som ett ögonblick skymfat denna församling. (Från alla sidor: Bravo! Bravo!) Under dessa omständigheter — j finnen det — är tribunen icke platsen för en man, åt hvilken j uppdragit att, jemte hans embetsbröder, vaka för Paris och Frankrikes säkerhet. Hvad angår de händelser, till hvilka j nyss varit vittnen, så hafva dessa olyckliga — kanhända lyckliga händelser — (talrläa rop af: ja, ja!) lomnat tillfälle för hela nationalgardets och hela det parisiska folkets känslor att visa sig. Jag har den öfvertygelsen, att ju mer folket i Paris hinner gamla sig, ju mer skall det rodna öfver det ovärdiga försök, som har oskärat denna församling. En hastig och lycklig förändring har förexommit det krig, som kanhända höll på att tändas emellan departementerna ceh Paris. Nationalgardet vakar. — Sedan Lamartine yttrat ännu närgot mera, uppstiger Ledru Rollin vid hens sida. Lamar(zne: I finnen, medborgare, att regeringens plats i detta ögonblick icke mer är i rådkammaren, utan på sjelfva stridsfältet. Vice presidenten: Medborgare representanter, ses. sionen är åter börjad! — Bravorop, som följas af djup tystnad. På förslag af justitieministern Cremieux förklarar sig församlingen permanent. Cremieux: Regeringen begifver sig i detta ögonblick till stadshuset för att hindra alla anfall emot detta folkets monument. Tal. föreslår derefter att församlingen icke må vidare utsätta sig för våldförande af sitt samlingsrum. Han känner icke, säger han, tillräckligt namnen på dem som gjort proklamationer från denna tribun. Flere röster: Jo, Barbes! Men, fortfar Cremieux, jag vet, att många af representanterna känna dem till namnet. Han begär härefter, att de som känna dessa personer, måtte uppgifva dem till namnet. Flera lappar med namn öfverlemnas till Cremieux. Presidenten uppmanar till lugn, cch föreslår en undersökuingskommission. locon fäster uppmärksamheten på, att oväsendet från Lörjan uppstått genom en villfarelse och missförstånd, semt att den stora mängden drefs af känslan för en storartad, högtidlig och patriotisk manifestation, till förmån för det bjeltemodiga Polen. I Decoux varnar, att man ej måtte hänföra sig af vreden; ty denna märkvärdiga seance skall sammanbinda alla de republikanismens elementer, som finnas i församlingen. . . I En ledamot föreslår att reorganisera nationalgarIdets stab och polisprefekturen. Flocon yrkar sakens löfverlemnande åt regeringen. Flere röster yttra tvifvel, huruvida regeringen gjort sin skyldighet. Floleon förklarar, att hen är färdig att afgå ifrån sin men En biliett kallar honom derefter att irfinna