Aftonbladet – 22 maj 1848, sida 3

jDå ro Tyskland, utan att det, såsom hittills, visserligen i afseende på förvaltningen bör förenas med Holstein, men äfven fortfara att bestå såsom eget hertigdömel, under konung Fredrik VII, på samma sätt som Norige, i egenskap af särskildt rike, jemte Sverige lyder under konung Oscars spira. Den förändrieg i det gamla förhållandet, som dazrskarne med den nya konstitutionens införande tillämnat, önskas ej i hertigdömena, och Tyskland, till hvilket det ena hertigdömet hörer, eger till följd bäraf skäl och rättighet att hindra detta(?); men det får äfven blott fordra bibehållandet af den förra status och skall, så snart det erhållit en tillfredsställande för-4 säkran härom, lemna hvarje fotsbreddå af det dan-. ska området. All inveckling har endast derigenom uppstått att derna försäkran och till och med den fredliga underhandlingen derom å danska sidan fortfarande förvägrats. Om nu Sverige delteger i etriden och således vill hjelpa danskarne att uti her-l; tigdömenas förhållanden införa en våldsem förändring, — skulle Sverige då icke begå en orättvisa emot Tyskland, som endast genom underhandlingar Önskar försäkra hertigdömets rättigheter och blou på förband vill återsialla uti possidetis eler det förra tillståndet, såsom det var sedan sist. århundrade? SES PS Jeg ivlåter mig ej i den frågan, om Slesvigs jord k fordom ensamt beboddes af dansktalande stammar eller ej, ty förmodligen hafva äfven danskarne utträngt en äldre, kanske saxisk stam ifrån den cimbriska haifön. Den som på rättmätig väg bosatt sig uti ett land, eger utan tvifvel andel uti det landets angelägenheter, han må nu tillhöra den ena eller den andra nationaliteten. Men nu befincer sig i Stesvig en blandad befolkning med lika egande2 rätt, och det vore derföre obiliigt att påstå, ati ifrån 7 denna stund den ena eller den andra, emedan den möjligtvis är den äldre, skulle vara den predominerande. Vi lemna derföre de dunkla historiska forskningarne å sido och öfvergå till det för Slesvig märkvärdigaste året, eller år 4720. Hela hertigdömet återförenades då efter en långvarig skilsmessa och erhöll jemte den tongliga andelen af Holstein en gemensam styrelse, hvars residens, då äfven den Gottorpska delen tillkom, förlades till Gottorp. Här fanns sedan äldre tider en för vissa delar af lancet och bestämda angelägenbeter gemensam förvaltning. Då den sista förenipgen egde rum, förklarade den dåvarande konungen af Danmark, att han inkorporerade den Goitorpska delen med den kor gla andelen af hertiydömena. Till denna förklaring bafva nu de danska interp:eorerae suppleerat orden: i Danz ark, och derderaf velat draga den slutsatsen: att Slesvig, ja ibland till och med Holstein skulle föreras med danska kronan. Men daras tolkning är uppenbarligen godtycklig och likväl afsågs endast ett förordnande om en förening af hertigd menss särskilda delar. Detta synes äfven deraf, att de danska konungarne i flerfaldiga rescripter på sednaroe tider, då det talas om Holstein och Siesvig, begagna orden våra tyska länder. Uurycket, tyska, var, I afseende på Slesvig visserligen icke fullxomligt riktigt, ty Slesvig hade aldrig hört till tyska riket, men det var dock betecknande, emedan det i dess ganska ofta förekommande iteration ådagalägger, att långt efter det föregifna korporations-ediktet, Slesvig icke betraktades såsom danskt. Må det allt för gerna hafva samma arfsföljd, som Dapmark (hvilket jag här icke vill undersöka) och må det alltså på detta sätt vara och förblifva förenadt med darska kronan, så eger dock endast en personel un!on rum, emedan hertigen af Siesvig alltid gerjemte är konung i Köpenhamn; men deraf följer dock ingen valscensus emellan de båda länderna, så att Slesvig och Danmark böra haiva en och samma förvaltning gemensamt. En sådan förvaltning har hittills icke egt rum, då deremo:, som ofvan nämndt. är, Slesvig och Holstein med rätta ega en gsmersam styrelse. De voro till och med fordom förenade genom gemensamma ständer; imedlertid har i detta förhållande, redan före det europeiska Istatssystemets rekonstruktion efter Napoleo-s fall, inträdt en förändring, hvilken vi tyskar måste respektera, emedan Holstein hörer till förbundet, egande de rättigheter, i hvilkas åtnjutande det befann sig vid förbundets bildande år 4815. Denna omIständighet har förbundet äfven formligen erkänt i lsina tryckta protokoller af år 4823. I Slesvig sträfvade nämligen det danska inflytandet att göra sig gällande samt att tillbakasätta det derstädes herrskanIde tyska elementet. Hertigdömet sökte hjelp hos Idet medförbundna Holstein, och prelaterne äfvensom Iridderskapet anhöllo hos tyska förbundet, att det måtte med sin förmedling bidraga till åserställandet Jaf den gamla ständerförfattningen. Då yrkade, bland q andra förbundsmedlemmar, Preussen, det man ej i måtte gå in på förändringen af status quo, ty oafsedt det trassel, gom deraf kunde uppstå, låge äfI ven Slesvig utom oxrådet för någon tysk inverkan. Förbundet afvisado i följd deraf rekla.anterne, emedan det ansåg Tysklands inblandning till införande laf en ändring såsom obehörig, äfven om denna bestode i ett återförande af ett rättstillstånd, som i fordna degar egt rum. Men i detta beslut låg tilllika en indirekt garanti af Holsteins bestående rätJtigheter och blef äfven derföre uppfattadt i hertigI dömena sålunda, att tyska förbundet visserligen icke ansåg sig berättigadt att förorda en ändring i Slesvigs förbållande till Holstein, men att detsamma licke skulla tåla, att man å andra, å danska sidan, ldit Slesvig i afseende på sin nationalitet Lika litet tl hörer, skulle tillvälla sig större rättighet än förbunIdet sjelft gjort anspråk uppå ellez att man möjligtvis, utan dess medgifvande, lösryckte Slesvig från Holstein. Denna uppfattning af utslaget och af de detsamma år 4823 föregående förhandlingar är onekIligt den rätta och vederlägger fullkomligt de obeDn visliga konseqvenserne, som Danmark nyligen sökt a att derifrån härleda uti sin den 28 April i Frankfurt såsom tillägg inlemnado protest. Spänningen växte i hertigdömena och stegrades från danska sidan på mångfaldigt sätt genom ovänliga, ofta upprepade yttranden, som t. ex. att man nlmed svärdet ville skrifoa Danmarks rätt på Slesvig-Holsteinarnes Yyggar. Naturligivis framkallade ett så fiendtligt språk hos tyska nationen en förI-lökad grad af deltagande, så att slutligen, då år 1846 leldet öppna brefvet utkom, den bekanta anti-danska tt sången Slesvig-Holstein meerumschlungen hos 40 å millioner tyskar var I hvar mans mun. Dotta bref, Dt hvilket af omständigheterza alldeles icke påkallades, D luttalade ganska tydligt danska kronans afsigt att Cs I oupplösligt fästa Slesvig och om möjligt äfven Holstein, genom lika arfsföljd, Vid Danmark. Brefvet 1 talade visserligen ännu icke om en förening i förla I valiningen, men gaf likväl det tyska förbundet ann ledning att hos konungen anhålla om förklaring öfver dess verkliga mening. Den önskade deklarationen kom, och innehöll: att konungen icke vore sinnad att göra något inträng på de båda herligdömenas förening, hvilka med hvarandra egde alla offentliga rättigheter gemensamt. Fördundet lugnades visserligen häraf, men förklarade tillika (och detta emot Rysslands imedlertid bekantblifna åsigt i denna fråga), att detsamma (förbundet), i den händelso att Holstein förnärmades i sina rättigheter beträffande för ningen, förbehlle sig sin kompetens i denna sak. Ty värr inträffade denna e