Aftonbladet – 22 maj 1848, sida 2

folkstams nationaliiet, som å anera sidan kommer dem att betrakta sina anspråk såsom heliga och oförytterlig:, under åberopande af framfarna regentera försäkringar om oski!j-ktisheten af Slasvigse och Holsteins alla rättsförhållanden. Da yrka derföre, med understöd af hela Tysklands, nära till fanatism stegrada opinion, att konungen af Danmark skall återkalla sitt sednaste reskript och lemna nyssnämnda rättsförhållande i samma skick, com de varit före tillkormsten af kurg Christian den åttondes öppna bref, och sedan flera århundraden. Om man vill resumera denna de tvistande psertiernas ställning under en så kort rubrik som möjligt, så vill det nästan synas som ora saken härstår uti det pinsamma förhåll ndet, att Danmark strider för sin framtida tillvarels3 såsom nation, meon på ssmma gång emot frihetens sak. Man får nemligen icke helt ech billet förbise, att Slesvig-Holsteinarne alldeles icke upprest sig mot konung Fredrik den sjucde så:om deras öfverhufvud och tertig eller vilja afsätta honom ifrån regeringen. De begära exdast att få bibehållas vid de rättsförhållanden, som de haft i flera hundra år, och att icke mot sin egen vilja få sig andra påtvingade. De strida i detta hän-eende verkligen pro artis et focis, och om deras sak vinner, så förlorar Danmark icke för ögonblicket mera än förut. Sake:rna återinträda sådana de halva varit. Det l-gitima af Danmarks strid ligger såiedes egentligen uti den skandinaviska id:n att genom Slesvigzinförlifvanie med Danmark äfven emot den tyska folkbälftens vilja, förekomma, det icke Slesvig i en framtid må falla ifrån genom omständigheternas tvång, språkförhållanden och arfsföljden, och af detta skäl anse sig Danskirne för sitt eget sjelfbestånd nödgsade, att äfven med tvångsmakt slita Slesvig ifrån Holstein, och understödja ett dekret från regentens sids, som sf nysenämnde skäl är i hög grad populärt i Danmark, medan det i den tyska delen af Slesvig och Holstein åter betraktas såsom en våldsam ukas. Så skarpt stå åsigterna emot hvarandra. Och allt detta kan icke slitas mer än på två sätt, autingen genom tolkningen af några tvetydiga traktater, öfverlemnad till främmande makter, elier ock — genom krigets fortsättande ända till dess den ena af de stridande blifvit utmattad eller den andra går under. Vi lemna här för närvarande åsido det förra alternativet och vilja blott erinra derom, att den enda utvägen att på en gång skydda Danmarks existens och förekomma de vådligsste följder för framtiden består i tillvägsbringandet af en bemeadling å de öf-iga makternas sido. Deremst är det, med afseende på hvad som äfven kan förestå Sverige i anledaing af den ifrågavarande förvecklingen, skäl att betrakta på hvad punkt saken just nu befinner sig och hvartbän d-t skulle komma, om det sednare af de ofvannäzande alternativerna eller krigets fortsättande skulle föranledas af något ytierligare steg från Sveriges sida. Enligt hvad. med någorlunda visshet nu är kindt, har Preussen å Tysklands vägnar antagit Englsnds och Rysslands bemedling i Slesvigska frågan, med vilkor ait allt å ömse sidor återställes in staiu quo ante bellum, d. v. s. att Danmark lösgifver de i beslag tagna skeppen, då de tyska tropparna genast skola marschera tillbaka; äfvensom Preussen, i anledning af svenska kabinettets not, afgifvit den förklaringen, enligt hvad officiella bladet i Berlin innehåller, att Preussens afsigt ingalunda varit eller är, att hota Danmarks existens med något anfall. Likaledes anser man sig känna, att Danmark å sin sida väl vill antega bemedlingen, men icke uppfylla det äskade vilkoret att lösgifva de i beslag tagna skeppen, utan vill bshålla dem tills vidare såsom garanti för ersättning af krigskostnaderna. Af svenska kabinettets not åter fivner man, att vår regering förklarat ait den icke ämnar blanda sig i tvistsn om Slesvig, men väl eventuslt yttrat den afsigten, att landsätta svenska troppar på Fyen eller hvarj2 annan af de dsnska monarkien tillhörande öar, med befallning natt förena sig med konungens sf Danmark väpnade styrka och att handla gemensamt med denna. Vår regering förklarar dock tillika, att detta sker uti det helt och hållet defensiva ändamål, att motsätta sig hvarje infall eliter landstigning från de tyska truppernas sida; äfvensom konungen förbehållit sig att låta omständigheterna afgöra, huruvida de trupper, som nu sammandragas på svenska gränsen, skola inskeppas och hvilka befallningar de komma att erbålla. Sedan Preussen nu förklarat, såsoma vi förutsätta vara fallet, att det icke åsyftar något anfall emot Danmark, så finner man, att något egentligt försvar för dess öar icke heller erfordras, och att ett mera sktivt steg i afssende på befallningar till trupperna om ett sådant skulle komma att vidtagas från svenska sidan, icke gerna kan innefatta något annat, än att svenska regeringen understödjer Danmark i dess vägran att uppfylla det vilkor, Preussen äskat för bemedlingens antagande och sitt aftågande, nemligen att skeppen lösgifvas. Men oss vill det synas, att denna vägran från Danmarks sida endast kan utgå från den dubbla förutsättningen, dels att Danmarks rätt i afseende på Slesvig ör så ostridig, att det icke behöfver underkosta sig några vilkor, och dals ati det från Sveriges sida kan påräkna understöd med vapenmakt. Ait Danmerk under sådana förutsättBiogar icke vill gifva efter, är förklarligt ; men om des; och Sveriges synpunkter i den saken kunna och bira vara desamma, det är en annan fråga. I alla händelser är det gifvet, att så länge vilkoret icke är uppfylldt, kan krigstillståndet icke heller upphöra, utan kommer sannolikt att fortsättas. Skall nu Sverige på ett aktivt sätt inlåtå sig i afgörandet af den serskilda frågan om vilkoret, så synes detta vara någonting snnat och mer ån en blott defensiv handling ochi sjeltva verket innefatta ingenting mindre än att Sverige äfven skulle, emot hvad noien innakåller, oo 5 Tr 4 on nn nltndAA Än Lå IT Ar