Aftonbladet – 20 maj 1848, sida 2

ner, hvilka, under frihetens namn, i sjelfva verz ket gå ut på att lägga näringarna under ett alimänt och stort förmynderskap, bafva redan mött så talrika och tslngfulla mo:ståndare, att plurzliteten af alia nigot bildade inser deras overkställbarhet. Men de löften, hvarpå denna skola i silt svärmeri bjudit hela den fattigare klassen, och de vackra deklsmationer, hvaruti det ologiska afsjeliva systemet är insvept, hafva n:turlgtvis för en märgd sipnen någonting allt för smekande, stt icke det välmenta syftemålet ännu skulle qvsrhålla vid systemet ett antal 2depter, tiliräckligen stort för att utgöra ett starkt binder emot de mera praktiska och prosaiska statsmännens företsg. Ett annat parti, som likaledes ännu åtskilliga gåvger lärer komma at uppröra Pers, och vicka storm såväl i nationalförsamlingen, som utanför densamma, består af de s.k. ulirarepubl:ksnerna. Revolutionen har framfört på scenen en flock energiska och förtviflede karakterer, hvilka under Ludvig Filips regering offrat sig af hängifvenhet för friheten, men hvilkas lynne sedermera under ett långvarigt inneslutande i statsföngelser stelnat till bitterhet emot det bestående och lyckliga i samhället. Dessa rasa nu med blindbet emot både ordning och egendom, Sådana äro t. ex. herrarne Blarqui och Barkes, tvenze af anförerne för de heaftigaste klubbarne. Vid sidan af derma ser man åtskilliga b:and de mindre, a:en icke derföre mandre demagogiska journalerna. E:t par dagar före nationalförsamlingens öppnande, erfor man en uppenbarelse af passionerra hos detta parti, som egentligen handlar utan medvetanda om något slutligt mål, då en proklsmation uppslogs på gathörnen, undertecknad af Barbes och åtskilliga medlemmar i klubben för menniskans rättigheter. I denna proklamat:on läste man, att all skilnad emellan rika och fattiga måste upphöra, och att menniskans rättigbeter, sådana som de blifvit promulgerade af Robespierre, måste med våld eröfras. Denna proklamation väckte mycket uppseende, emedan Barke: nu är en hög embetsman, newmligen öfverste vid nationalgardets 19:te Igion, och dessutom af departementet Aude blifvit vald till deputerad. Den föranledde äfven folkskockningar här och der, men väckte ullika så mycken barm, att mängden af de församlade ref ned plakaterna, och på somliga ställen skred man till bandgripligheter, då Bartes vänner ville hindra nedrifvandet. Ett annat försök af samma parti visade sig vid nationalförssmlingens 3:sje session. Två åhöraretribuner hade särskildt blifvit upplåtna åt klubbarne; men när dessas ledamöter kommo för att begagna sig af rättigbeten, hade partiets anförare vid dörren ställt personer, som icke släppte någon in, ut:n att förut underteckna Robesplerres skrift om menniskans rättigheter; och församlingens questorer eller de embetsmän, som hafva ordningens vidmakthållande om bänder, mås:e taga i med sirängt allvar, för att undanrödja ett sådant tilltag, Till dessa blinda vildbjernor sluta sig hufvudsakligen sådana personsr, som, ehuru egare af en viss uppfostrar, likväl, i brist på allvar och stadga i karakteren, eller ock i följd af ett utsväfvande lefnadssätt, kommit på obestånd. De befva nu icke någon utcigt till bergning eller fortkomst för framtiden, men kunna eller vilja dock icke arbeta med sina händer. Dertill kommer en samling vanfrejdade personer, isynnerhet tjufvar, som utstått sitt fängelsestraff, ;ch nu passa på sina fördelar, när någon orolighet vankas, 0. s. v. Att med så många gäsande elementer ifrån grunden omgöra ett gammalt samhälle af 3Z millioner menniskor, och omskapa den mest centraliserade styrelseorganism, som någonsin upnits i ett civiliseradt land, till sådana former, som kunna öfverensstärama med karakteren af en republik, är, såsom ofv2n sades, utan tvifvel det största och svåraste problem någon rådplägande församling i hvad land som helst haft sig förelagdt. Aldrig bar betraktaren af politiska händelser haft ett större, ett intressantare, ett lärorikare föremål för sin uppmärksamhet. Det vore mer än djerft att under sådana förhållanden våga någon bestämd gissning öfver utgången; men tvenne fenomener förtjena bärvid i hög grad att iakitagas och antecknas. Det ena är, att just i Paris, der gäsningsämnena äro talrikast och der klubbarna haft fri: rättighet att uisn alla inskränkningar gifva luft åt sina passioner, ordningen varit bäst bevarad genom folket sjelf, och i sjeliva verket ingenting passerat, som kan sägas hafva stört densamma, under det häftiga uppträden tilldragit sig på många ställen i provinserna, der likväP folket i allmänhet, jemförelsevis, långt mindre deltager i politiken. Det andra är, att under all denna obegränsade frihet, förtroendet i financiel väg likväl småningom börjat återvända. Dessa facta synas åtminstone med visshet berättiga till en slutsats, nemligen, att den nuvarande revolutionen icke kan urarta till de excesser, som under åren 1792 och 4793 blodade och befläckade den förra franska revolutionen, samt ådsgalägga att franska nationen pä de sistförflutna femtio åren erhållit en stor och helsosam politisk uppfostran. Slutligen förtjenar det i förbigående nämnas såsom antmäörkningsvärdt, att samma relativa för — ———OAOo— — tm rn oj