Aftonbladet – 9 maj 1848, sida 2

lesta hänseenden, men väl större, derutipnan, tt dessa klasser skulle sätta en långt starkare bom: emot all vidare politisk reform på lugn och aglig väg, än fallet är med hvad de nuvärande ständen kunna, hvilka åtminstone kommit så långt, att de inse omöjligheten att bibehålla status quo. Man erinrar sig nogsamt i det hänseendet den blinda envishet, hvarmed den Fu:zotska ministerens parti i franska deputeradekaromaren satte sig emot äfven de billigaste anspråk på valrättens utsträckning. Hade den cke det gjort, så bade också Februarirevoluiionen, som ingen nigra månader förut änkte på, samt de deraf följande förfärliga skskningar öfver hela Europa, genska säkert uteblifvit. Men de lärdomar erfarenheten isålana hänssenden lemnar, synas, cbegripligt nog, vara alldeles förlorade för vissa politiska fraktioner. Om det här ofvan yttrade icke är alldeles oförnuftigt och grundlöst, så kan man väl icie neka, att det förtjenar undersökas, huruvida anledning till de nyssnämnda farhågorna kan hemtas ifrån förslagets innehåll; och en sådan undersökning blir så mycket vigtigare, som den föreslagna inskränkningen till tvenne riksdsgar af de båda kamrarnes ömsesidiga veto, för de flesta fall blott kommer att stå på papperet, enär hvarje nytt lagförslag, som afselås af någondera kammaren, måste återkomma ord:sgrant lika under 3:ae riksdagar efier hvarandr:, för stt eas hinna till omröstning i båda kamrarne gemensamt vid den 3:dje. En annan fara, som icke heller kan lemnas ur sigta, är stt en stor del af dem, sem hafva min.ta rösträttigheten, nemligen blott YVje:dels röst, möjligen kunna anse sig derigenom så svagt lottade, att de icke finna det löna mödan stt begagna deuna rösträttigbet; hvilket förhållande, om det inträffar, naturligtvis än mer skulle öka de konservativa och stationära elemeanternas ölvervigt. Man har redan nu ett något nära likartadt exempel uti Riddarhusets representatior. Det är icke nog med att bofvet och embetsmarnaelementet der, i de flesta fall, har en absolut majoritet genom sjelfva representstionssättet; proportionen af denna msjoritet ökas ytterligare deraf, alt en stor mängd adelsmän, som tillhöra den motsatta sidan, resonnera si: bvad lönar det mödan att vi resa upp till riksdagen eller gå upp på riddarhuset, då våra röster i allt fall äro förlorade? Måtte man derföre icke underlåta, att taga i betrakiande, huruvida någonting dylikt kan sugponeras inträffa med de minst röstberättigade, enligt det nya förslaget. Det vore mycket väl om så icke är; men nog anse vi alla möjliga anledningar vara för banden för Konstitutionsutskottets ledsmöter af Borgareoch Bondestånden, ait icke cå alltför brådskande tillväge. Två eller tre veckor mera af riksdagen betyda i sådant fall intet cmot de möjliga framtida obeh3g, som kunna följa af uraktlåten pröfning. — Tidningen Fjellörnen i Skellefteå meddelar under rubriken korre:pondensartikel, följande notis om cet Helledayska tryckfrihetsmålets utgång: Umeå den 29 Febr. 1848. Sistlidne lördag förevar vid Rådhusrätten härstädes ett tryckfrihetsmål, hvars anledning var, att hr häradshöfdingen J. D. Helleday tilltalt hr provincial-läkaren doktor C. Hay hufvudsakligast för det hr doktorn, såsom redaktör af Tidning för Westeroch Norrbottens län, i tidningen för den 40 Juli 4847 inryckt, att hr häradshöfdingen uppbär näst af Lappmarks socknarse, hvilken, hvad Åsele beträffer, lärer utgå dubbel, eller såväl från nedra landet, som från nybyggarne i det egentliga Lappmarken. — Hr doktorn förklarade offentligen, att hans mening icke varit att yttra det nästen utgått dubbel, utan att den utgått från dubbla orter: att han hyste all högaktning för hr häradshöfoingens person: att han hvarken velat uttrycka, eller haft ringaste anledning för den förmodan, att hr häradshöfdingen vid debitering eller uppbörd af näst begått någon olaglighet; och med denna afgifna förklaring och försäkran lät hr häradshöfdingen sig nöja samt frånträdde åtalet. Umeåbladet för samma dag, hvilket tryckes i hr doktor Hays gård, innehöll: att hr häradshötdin:en I Tidning för Westeroch Norrbottens län erkänt det hufvudsakligaste af hvad han åtalat; men något ens ditåt kunde af domslutsförhandlingarne icke finnas. — tr ——