Aftonbladet – 6 maj 1848, sida 2

utv at PE AA OMS OS MEVA AA TAR nerna, sådan den blef, oc hvarigenom valrätten skulle stadaa vid dem som utöfva eget yrke, medan många andra önskade att rättigheten skulle utsträckas längre, än regeringen nu proponerat. Vi äre också förvissade, att ingen af reformvännernas pluralitet bar något att invända mot den sålunda gjorda utsträckningen. Långt derifrån. Deremot har författaren af simma artikel alldeles förtegat och låtsat icke känna, att det oya förslaget innehåller ganska många inskränkningar i sjelfva den allmänna principen, inskränk ninger till fördel för ranz och förmögenhst, hvilka äro sf den art, att det åtmigstone kan tåltvid att tänka på, huruvida icke förmånen af valrättens utsträckning derigenom blir alldeles tilk :ntetgjord. :Vi säge icke ännu absolut att så är, men i en så stor fråga är det väl åtminstone skäl att icke vara så het på gröten sit min vill genomdrifva saken med blotia hurrarop. Frågan, som bör öfvervägas, är, huruvida icke den öfre valkatbegoriens sammansättning och flere andra bestämmelser gifva en alltför stor och vådlig öfvervigt åt den större pennirgeförmögenheten och erobetsmannaelementet tillsammans. Medlemmarna af denna kathegori erhålla i jemförelse med valberättigade i den lägre kathegorien, en mångdubbel rösträtt emot sitt antal. Derjemte fordras för de flesta fall särskilda qvaliGkationer till ledamot i den öfre kammaren. Ytterligars tillsättes halfva antslet ef valnämnden till öfre kammaren af den högre kathegorien. Afven innebåller förslaget att den öfre kammaren har initiativet i alla grundlagsoch lagfrågor, samt ebsolut veto i de förra och äfven i da sednare, såvida eit förslag icke tre riksdagar å rad oförändradt framkoramer, då deråfver får röstas i båda kamrarna. Om nu en kammare, som är i besittning af ett sådant veto, skulle komma att tillsättas af penningearistokratien och byråkratien som ostridigt bar bestämd öfvervigt i den ena valtatbegorier, så kan det väl löna mödan att eftersinza åtminstone, huruvida man icke deri skapar ett motstånd emot utveckiingselementet, af lika envis art, som de två första ståndens är för närvarande, men h:ilket, om så vore, troligen blefve värre att reformera på fredlig väg. Vi balve verkligen ännu icke hunnit att sjelfve nog öfverväga förslagets alla delar, för att yttra någon bsstämd tanka härom, och hade äfven ämnat uppskjuta med dessa betänkligheters framläggande, om icke Dagbladets bejdlösa panegyrister tvungit oss bryta tystnaden. Den ny2 ministeren torde här hafva skäl att säga: Gud bevara oss för våra vänner etc. Ingen kan bfligare och varmare än, vi önska en snar lösning af en fråga, som så länge dem är oafgjord, alltid kommer att underhålla en hög temperatur i sinnena och hos de olika partiern?. Icke heller hafve vi någon personlig fördel af att yttra oss mot förslaget, då Aftonblade:s förläggare skulle komma att räkna sig ill den gynnade afdelningen. Men om — vi säge endast om — grundad anledning skulle visa sig att befara, att förslaget, nu lagdt på bordet, icke kan gå igenom vid nästa riksdag; om till ex. bondeståndst skulle göra någon sådan förklaring: då anse vi ett afslag eller en underdånig skrifvelse med begäran om vissa jemkningar nu genast vara tusen gånger bättre, än att nationen skulle än en gång sättas i en rörelse, som för hvarje gång blir starkare, och deri nya elementer troligen icke skulle uteblifva. Det tyckes som om den dagliga erfarenheten talade alltför högt, för att någon kunde förbise, att den demokratiska principens påtryckning för hvarje sådant tillfälle blifver allt häftigare. Hvilken slutsats bör dragas deraf? Tocqueville, i företalet till sin bok om demokratien i Amerika, säger, att hans arbete skrefs under intrycket af ett slags religiös förskräckelse, framalstrad genom betraktandet af den oemotståndliga revolution, som framgått genom samhällena under så många tidehvarf, i trots af så många binder, och som äfven nu gör sig väg bland de ruiner den åstadkommit. Om en återblick på det förflutna frambragt detta intryck hos den berömde författaren, så hafva de sednaste händelserna icke gifvit någon anledning att förminska ett sådant intryck. De sedaaste månadernas erfarenhet måste öfvertyga en hvar derom, att demokratien framgår med en oemotståndlighet och visshet, som nästan antager skepnaden af ett öde; och, läggom väl märke dertill, just på de ställen, der man med den största förmenta statsklokhet sökt uppresa dammar och vallar cmot det hotande elementet, har strömmen rusat fram i sin mest forssande kraft och bortsopat dammarna, samt intvingat sig nästan i hvarje sambällsinrättning. Äger man då ett säkert bopp, att vårt land ensamt skall blifva lemnadt utom den allmänna rörelsen? Ack! huru säker trodde sig icke ,Medelvägsregeringen i Frankrike ännu den 20 Febrvari? Ar nu den reform, regeringen här erbjuder, så inrättad, att den förmår besvärja naturkraften eller genom sina former leda dess ström i lugna och fruktgifvande kanaler, låtom oss då samfäldt af alla krafter understödja densamma; men undersökom först noga — och skulle motsatsen vara att befara, hvarför icke då kellre på en gång gifva större och friare utrymme åt det förnuftigt demokratiska elementet, medan sådant kan ske utan någon våda. Låtom oss likväl framför allt icke förutsätta ennst om hvarandra, än att vi alla vilja den goda sakens framgång på lugn och laglig väg, och att det endast är om den rättaste och ginaste vägen att verkligen komma till detta mål, som tankarna kunna vara olika. — En på en gång ganska liberalt sinnad och klok man skrifver från en landsort följande: Ett rykte går här, men långviga kommet, att Slesvigska frågan tagit en lika svår som hastig vändning. Antingen det bekräftar sig eller ej, vore väl, om våra stridslystna ynglingar ville besinna sig i tid och ej i onödig eller ssonläs feid mot tyskar utnöta krafter. sOmM