Aftonbladet – 2 maj 1848, sida 3

If TRMVJA I TMARMVUIS 02 SRVISARDSIN? MUMBAI M 0 den förtryckte, eller till vördnad (nu allmänt an sedd närmast löjligheten) för folkrätt. Men vi upp mana ej blott Sveriges regering och ständer, utar hela Sveriges folk, alla dess ledande män oc! synnerligen pressen, att allvarligen betänka Sve riges egen vida! 4 Må Sverige, utan dröjsmål, använda sina krof. ter till Danmarks upprättande. Ty faller Dan mark i dag, så faller Sverige snart också! Timers. KUNGLIGA TEATERN. Puffen, ellsr lögn och sanning, komedi i? akter, af Scribe. Den genialiske Seriba har här tagit orde pi ff, i den möjligast vidsträckta bemärkelse Han menar dermed icke den oskyldiga mblö dunst, som efter bebof och för tillfälle ger ål saker och ting en pikantare färg, såsom en a! våra följetonister definierat ordet; hvad mm: Scriba katlar puff är något vida värre: ett ordeniligt lögnsystem, alimänneligen antaget och hvarpå man med fördel spekulerar, en konst at: så Och skörda vinst sf saker som ej existera.. Albert dAvgremoat, ung officer vid afrikan. ska jägarne — ur hvilken aktnivgsvärda korp: de franska dramaturgerna gen hemta sina ty per af dygd och ädelhet — är en frisk och o förderfvad själ; ben stöter emot allestädes, då han med sina afrikanska begrepp uppiräder . puffens hufvudstad, det flärdfulla Paris, eom efter hvad på eit sälle i pjesen yttrar, behöf de en revolution för stt detta system af lögr och svek, som förf. så skarpt gisslar, måtte blifva störtsdt. Ena gammal affårsman af mje ken erfarenhet, Cessr Desgsudets, fattar intresse för den uuge mannen och inviger honom i sir lefnadsfilosofi — en filosofi sådan den kunde blifva under angilna omständigheter. M. Desgaudets åtnjuter stort anseende och inflytande emedan han går och gäller för egare af tre millioner — hans kapital utgör blott några tusen franes! Han låter puffen ha sin gång, drager parti af den allmänna villfarelsen och föraktar menniskorna; han skulle kanske örsks dem, om han icka trodde att ingen blir bedragen på den andre då hela verlden begagnar sazema mynt: det gäller bara att hafva ögonen öppna. I affårer bör min ingen tro, såger han till ÄAngremont, som vill låna 100,000 fr. för ati tjena en vän. Ea vän! Desgaudets rycker på axlarne. Hvad menar ni? frågsr den unge officern. Åh, ni bör veta hvad mean nu för tiden tänker om en vän, som vill låna penningar. dAnogremont invänder att hans vän är en man af börd, en adelsman. Då blir Desgaudets riktigt rädd. En adelsman, säger ni. Adelsmån i våra degar!... Det är då frågan ora börsen eller lifvet. Huru?... Men min vän är en äkta adelsman, en man af heder. Nå, det var en annan sat. En sådan person kallar men nu helt enkelt en bra karl... Medan Desgaudets sålunda undervisar sin unge vän, äro ett par andra af dramats bjoltar ifrigt sysselsatta för att puffa sig frarn till rikedom och äreställen: den ene, vicomte M:xence de la RocheBernard, spekulerar i fondern3; den andre, grefve de Marignar, sträfvar till en plats i franska akademien. Den ädle grefven hide en gång öfverkommit några märkvärdiga :nteckningar om kriget i Afrika at gener.l den och der; och med dessa till underlag hade han börjat utgifva ett historiskt verk, com, tack vare puffen! väckt ett visst uppseende och hvars fortsättning mäktigt bidrager till framgång åt grefvens ärelystna planer. Han håller på att sätta kronan på sin lycka genom att ingå gi termäl med den sköna och rika Antonie, M:xences syster, som är fårdig stt underkasta sig detta offer af sin böjelse för en annan älskvärd person, för att rädda sin brors, den äfventyrli3e börsspekulantens heder, kanske hans lit. Men nu tyckte dramaturgen det vara synd om unge WAngremont, som just är den älskvärde person, hvilken förstått vinna den vackra frökers tycke. Vi nämnde general N. N:; anteckningar, dem grefven bar att tacka för sitt litterära rykte. DAngremont hade fått höra några sidor af grefvens phistoriska, verk och blifvit helt häpen öfver dess innehåll; ty som VAngremont i egen person varit med på den 2xpedition generalen gjort i Afrika, känner han mycket väl hvad derunder passerat och icke passerat, och kan således upplysa att de af grefve M. så vackert beskrifna krigsoch vandringsbilderna äro dikt och fabel från början ull slut. DAngremost intages af en bäftig vrede att se generalens namn sålunda framstå i en löjlig dager, ty generalen hade varit den unge mannens välgörare OCh vön; och för att upprä!ts den dödes stymfade minne, vill vår bj-lte offentligen förklara bistoriens rätta sammanhang, som är att de anteckningar, grefve de Marignan köpt för geperalens, utgöra början till en roman, den urge oAngremont sammanskrifvit på lediga stunder under bivuaken. Enligt Walter Scotts fö edöme bade han gifvit personerna i romanen namn efer sig sjelf och sina bekanta, och sålunda hade ätven generalens 2axon fått en utmärkt pl: ts deri, men då den simle krigaren afstyrkt sin protes från författar skopet och rådt honom att i stället Fåla g inom rin meier, bade msnuskriptet lags å sido och eedin förkosmmit. DAngremost, så Dad han vsr, kunde icke låta bli att skratta, nr han fick återse sitt fantasifoster, upphöjdt ill beder och värdighet af historiskt dokument. Sålunda skrifser man historien i våra dagar D Gretve Marignan vill med huru många tusen ranes som helst betala oAngremonts tystnad; sen MAngremont är obesticklig. Grefven vil tll hans förmån afstå från Antonies band, bars han vill tigs; dAngremont tvekar. När man nu I