Aftonbladet – 28 april 1848, sida 6

8) Hvaraf härleder det sig sluteligen, att Söndagsbladet, dt författarne af den förut omnämnda inbjudningen till en klassvalspetition nlemnat sin skrift med de undertecknade namnen, uti mycket artiga termer krumbugtat för denne petition, ehuru det är bekant att de mest npotabla ibland de persorer, som undertecknet densamma, hittills varit ansedde lång! mera såsom motståndare än anhängare ef representationsreformen i allmönhet? Dessa frågor äro, såsom hvar och en finner, f så ingripande vigt i och för bedömandet et Söndagsbladets roll, att det svårligen kan undandroga sig deras besvarande, så vida det vill visa sig sngeläget tt bibshålla en skymt st blygsel REFORMVANNERNAS TIONDE MÖTE. (Slut från J4 92.) Hr FRANS SJÖBERG var 1 hufvudsaken ense med förslaget, men önskade det t:llögg, att valen måtte ske vid riksdagarnes slut, så ati de ledamöter, som valdes vid ena riksdagen, ej måtte inträda förr än den följande. Härigenom undanröjdes icke allenast alla anmärkningar, att den mindre afdelnisgen endast skulle vara ett utekott a? den större, utan man vunne äfven den fördelen, Att ledamöterna i denna afdelning vida bättra kunde utörva sin valrätt. Vid riksdagens slut hade de lärt känna hvarendras karaktär och duglighet, men vid riksdagarnos början kunde en sådan kännedom ej gerna förutsättas. Att bestämma tiden för valen tili riksdagarnses slut skulle dessutom äfven medföra den fördelsn, att den mindre afdelningen finge i sitt sköte upptaga ej blott en del redan affärsvana ledamöter, utan ock de utmärktaste männen af föregående riksdagars plturalitet i den större afdelningen, hvarigenom åter en viss kontinuitet i lagstiftningen bereddes. Men kade yrkat, att äfven den mindre afdelningens ledamöter borde väljas i orterna, genom för ärdarmålet särskildt utsedde valmän, och sågora skäl dertill uppgifvit, att afdelningarne måtte blilsa kiraktärsskilda. Huru en sådan karaktärsskilnad på denna väg skulle vinnas, var det likväl talsren omöjligt att inse. Den mejoritet, som beherrskade valen till den större afdelningen, skulle nog sörja för, att valmännen till den mindre icke komme stt uttrycka någon opinion, stridande emot majoritetens egen. Hr: Mannerskantz mening, att man vid förslsgets uppgörande borde fästa afseende å deras önskvinger, somm nu egde att deröfver besluta, kunde telaren ej gilla. Eno lag borde icie byggas på konsiderationer, utan på rättsgrunder, hvilka strider den än sedan kunde hafva att bestå, och det vore i detta fall ej nog att säga sic volo, sic jubeo. I våra degar ginte det dessutom icke an att svara folket så som Barbarerce svarade sändebuden från Rom: vi bärs vår rätt på spetsen af våra stärd. Ej heller vora ropet på anborca eller häfdvunna rättigheter nu mera nog att neÅtysta förnuftets och rättvisans fordringar, och derföra, och emedan talaren i djupet af sivt hjerta var öfvertygad om det förnuftiga och rättvisa 1 folkets sak, skulle ban tvifla på Guds rättfärdighet, om han tviflade på framgången af denna ssk. Talmannen HANS JANSSON gillada den föreslagna punkten i programmet, hvilken wisserligen hade bilister, men som vore lätta att afbjelpa. Han önskade komma sill en tidpunkt, då vi hade så li berala institutioner, gom wåra bröder Norrmännes. Han hade alltid föreställt sig, att en representation bör vara ett uttryck af folkets tanka, och att icke något hinder bör fianeas för dess verksamhst; ty hvartill tjosar väl att folket utser representanter, hvilkas beslut kunna godtyckligt annulleras, hvilket skulle blifva förhållandst, om en aristokratisk öfre kammare bildades. Talaren ansåg, att den större afielningen borde välja den mindre, enär sådara särskilda nämnder, som blifvit föreslagna, skulla föranleda onödigt krångel. Något veto behördes icke hos en öfre kammare, då regeringen har hejdande makt. När den större kammaren sätter sina bästa notabiliteter in uti den öfre kammaren, så får man ett susponsivt veto, som varnar när man vill gå framom tiden. Talaren var öfvertygad, att folket skulle välja sina bästa representanter, och om det! misstoge sig ena gång, skulle det ej göra så igen. Talaren berömde det norska stotemachineriets enkelhet, som till och med öfveriräffade dot ameriksnska. Vårt deremot kan man kneppt begripa. Hr GUSTAF BJERTA bod att få fästa sällskapets uppmärksamhet uppå, att det numera syntes vara ändamålslöst att tala om serskilda val till 2 kamrar, då sällskapets stora pluralitet redan genom antegandet af samfällda valprincipen och sin bestämdt uttryckta motvilja för allt, som kunde likna ett öfverhus o. s. v., uttalat sin öfvertygelse. Det syntes tal. att ingenting kunde mera tala för da grunder sällskapet redan antagit, och den eokla fördelningen af representanterna i två afdelningar, som bestyrelsen föreslagit, än just det som hr Dalman anfört om norska storthingsformens tillkomst. Det var nemligen, såsom hr D. anfört, Embets