Aftonbladet – 22 april 1848, sida 7

rande.n o finsändt.) NÅGRA ORD OM TIDENS TECKEN. (Forts. från fredagsbl).V E:t par ord ännu, innan vi gå till de särskilda folken. Vi ha uttalat det hoppet, att det europeiska samhället skall bestå, derigenom att dess gamla former småningom utbytas mot nya; ren vi uttryckte ej nog skälet dertill. Gvarföre resa sig Österlandets välden hastigt, och falia hastigt, vid första beröring med en öfvermakt? De känva, som sigdt är, ej den personliga friheten, de tiga ej den i anspråk ill statens försvar; då skydda denna med härar, som förvekligas och svika. Hvarföre föll de garsla Grekernas nstionalitet? Den sträckte sig aldrig ned till sarohillets lägsta delar, sökte aldrig der en enhet för splittringen, ett yttersta stöd och värn i faracs stund. Hvarföre föll Rora för Barbarernz? Af sarama skäl: det blef ej allijemt föryngradt ur de lägsta folkklasserna; plebejernas frigörelse fortgick ej till dessa; tvärtom föll en del af den fria befelkningen på landsbygden, under kej arnes tid, i lifegenskap. Och då de frie, förvekligade, förslafvade af despotismen , förlorade håg och kraft att föra svärdat, hvem upptog det, hvem förde det för Row? Barbaren; och Romerska väldet var inifrån taget, innan det togs utifrån. I det europeiska samhället deremot bar visat sig möjligheten af en ständig fortgång och föryngring. Man plär tillskrifva det de Germaniska folkens nationzllynne, men de gamla Germansraa kände ock slafveriet; msn plär tillräkna dat christenåomen, men under dess andliga välde bibshöll forntiden sitt slafveri; dock måste m-dgifvas, att denna religicn deri, att den erkända mennisksns likbet inför Gud, beredde hennes lighet inför menniskor. Alitoog, att känslan af egna :ättigbeter verkligen har både vaknat och gjort sig gällande allt längre ned. Enskilda samhällen göra undantag, det erkännes gerna; och vi se i det fordna Polen en ny, varaande bekräftelsa, att samma orsaker som fordom kunna frambringa samma verkar. Vi gå öfver till det land, der den nyaste tidens storm föret bröt våldsamt ut, til Schweiz. Härvid framträder, utom den nationela och den rent politiska riktningen, ännu en tregje, den religiösa. Den makt, som reformationen och Westphaliska freden lade i den verldsliga styrelssns hand, ett bestämma folkets tro, blef ej väsendtiigen skakad af den första franska revojutionen, men synes nu lika litet undgå stormen, som styrelsens mikt att sammanhålla skiljda nationer, eller att bestämma s-mhällsklassernas inbördes förhållande. Det är dock egentligen blott i de länder, der olika religicner, med åtminstone jemförlig betydenhet, stå bredvid hvsrindra, som denna sida af saken framstår skarpt. Schweiz gick ut ur franska revolutionens och kejsartidens krig, med snarsre ökad än minskad splittring i religiöst och politiskt hönseende; och 48345 irs mäkiige drogo försorg ati framtiden ej skulle blifva lyckligare. Ett statsförbund med kantonalsuveränitet i de flesta fall, med främmande garanti för inre författning och yttre neutralitet, var ej egnzdt att fortgå till nigot fullkomligare; cch den vid ssmma tid återställda jesuiterorder, som här slog upp en af sina förnämsta bostäder och sökte draga till sig undervisningen, var just egnad att göra den religiösa söndringen mellan olika bekännelser olycksdiger. Inom nästan hvarje kanton var strid meilan religioner; inom alla var strid mellan stånd och samhällsklasser eller mellan mera och mindre berättigade orter; och allt privilegieradt fann ett stödijesuiuismen och i det utländsia inflytandet. Reaktionen var derföre ock mestadels rådande till 4830, då den nya hvälfnivgen i Frankrike lif