Aftonbladet – 15 april 1848, sida 1

au finna; i Tyskland; att betaga millioner privilsgierade deras undastagsförmåner, och att af det nuvarande samfundets sändrada kaster skapå fria och inför lag jemnlika och lika berättisade medborgare. I Frankfurt äro just au församlade omkring 600 män ifrån alla delar af Tyskland, och hvilkas röster äro bekanta och aktade inom fäderneslandet; de hafva stämt möte der, för att rådpläga öfver medel och utvägar till Tysklands förening, till grundläggandet af en gemensam tysk samhällsordning, och eit gemensamt tyskt parlament. Den stora majoriteten i denna församling vill af Tyskland dana en Förbundsstat, med ärftlig pres:d:nf, men helt och hållet republikanska lagar och statsinrättningar. Nordamerikanska statsförbundet skall härvid tagas till mönster. Hvarje välfrejded och till myndig ålder hunnen man skall äga rätt att välja ombud till tysta parlamentet; ett ombud för 50.000 invånare. Parlamentet skulle sålunda komma att bestå af 800 ledamöter, fritt valda af folket. Starkt strides nu öfver frågan om parlamentet skall hafva en kammare eller två. Welcker, ombud från Baden, har lemnat utkast till ett tvikammarsystem, sammansatt af en deputeradekammare och en senat, hvilken utnämnes af furstarne. Men det radikala partiet vill icke veta af sådana förslag; och man kan knappast vänta sig anmat hos ett folk, som oförmodadt undsluppit absolutismens bojor. Anarkien har fått bufvudet upp, och ingenting är svårare än att genom måtta och förstånd sätta en gröns för sig sjelf, för att icke förstöra allt. Man bör likväl hoppas att måtta och förstånd slutligen skola vinna öfvervigten hos ett folk, som är för kolit och eftertänksamt att länga låta blinda sig af upphetsade paesioner, och som ibland sig räknav alliför många lugna och sansade män, för att falla i händerna på en vild och förstörande fanatism. Hänförelsan för Tyskland och Tysklands frihet är utan tvifvel allmän; men man vill en verklig och välbaräknad frihet, för att kunna deraf skörda god frukt. I denva mening bear man enhälligt påyrkat en gemensam tysk lagbok, en gemensam tysk handelspolitik, och likhet inom hela Tyskland i alla andra för gemensamma ändamil nödiga anstal:er, t. ex. mått, mål, vigt och mynt. I spetsen för det nya tyska förbundet önskar man en förbundshöfding, som bör tillse att tysk medborgarerätt och fri öfverflyltningsrätt från den ena iyska staten till den andra ingenpstädes förnärmas.. Förbundshöfdingen står äfven i spetsen för Tysklands gemensamma landmakt och sjömsakt, representerar Tyskland utrikes, underhsndier med utländska makter och utnämner sändebud tog dem. Ea kinkig tviztefriga är nu, hvilien ibland de tyska furstarne som skall blifva fö:bundsböfding. Konungen af Preussen har sjelf förklarat sig vara det; men Sachsen, Baden, Bijern och Osterrike vilja icke höra tal:s om detta tillbud. Imedlertid är konungen af Preussen den mäktigaste bland de tyska monarkerna; hin står i spetsen för 45 millioner tyskar, äfven om den million polackar, som räknas i Posen, skulle afsöndras ifråa bans välde. Och dessa 43 millioner höra — det kan icke nekas — till kärnan af tyska folket; de stå högst i bildning, intelligens och krigiskt sinne, hvilket blifvit inympadt has dem i tvenne sekler, geaom deras strider och segrar, deras militäriska organisation, utvecklingen af deras häfder, och deras förening till stat. Preussarne veta och känna, att de utgöra Tysklinds mäktigas:e stam ; och i trots af splittringen med den nuvarande konungen, fastbänga de vid Hohenzollernas hus och skola aldrig medgifva, att någon apnan furste äa deres blic vald till Tyska förbundets höfding. — Täck er nu, till detta tvistefrö, äfven skilnaden i trosbekännelser inom Tyskland — emellan katolikerna, som utgöra pluraliteten, och protestanterna, som ännu för få månader sedan stod2 hotinde midt ercot dem; — samt vidare det religionshat, den vidskepelse och fanatism, som katolska presterna så flitigt alstrat och fostrat — och ni skall inse hvilka omätliga svårigheter, som ännu träda i vig n för den eftersökta enheten och enigheten. De katolska staterna vilja icke hafva någon protestantisk förbundshöfding; de protestantiska ingen katolsk. Visserligen har man nu öfverallt förkunnat fullständig religionsfrihet och upphäfvandot för alltid af trosskiljaktigheters inverkan på medborgerliga rättigheter; raen det år först med tiden, som den förkunnade fördragsamheten äfven kan trängain i menniskoroas hjertan; och dessförinnan kommer ej att fattas misstroende, hemligt hat och öppen veIdervilja de olika trosbekäpnarne emellan. (Slutet följer.) L