Aftonbladet – 13 april 1848, sida 1

mer visade sig i hans ton än i hans ord, emedan han som en subordiverad broder stod i ett förhållande af pligtskyldig ödmjukhet mot priorn i ett mycket rikt kloster, hvilken rang och korpulens erfordrade all vördnad. Han fann sig i en hast i det mest besynnerliga läge. Om han påstod den sannolikheten, att dödsfången hade undfått sakramentet, så påstod han dermrd klostrets rätt till messpenniogarna. Medgaf han åter fader priorns försäkran, att ingen hostia blifvit hemtad från klostret, och att följaktligen sakramentet ej blifvit meddeladt, var rättigheten till dessa penningar tvistig, enär kyrkan icke tillät att läsa dödsmessa för en syndare, som hade vägrat sakramentet. Ian upprepade sin försäkran, att tre personer från klostret blifvit sedda i fän gelset vid midnatt. : Fader Ppriorn betrsktade detta som ett nytt konstgrepp af hans orden; och förklarade det för en digt, som lände hans kloster till skam, alldenstund de på lågt sätt ville rikta sig; derigenom att de tillkräktade sig ett sakrament; och följaktligen messpevningarna. När de tre klosterbröderna hade återvändt till byggningen, lät priorn kalla portvaktaren och frågade bonom högt, om brodren Celeste hade lemnat klostret föregående natt ensam eller i sällskap med eller utan hostian. Svaret lände till fransiskanens djupa förödmjukelse, då det motsade hans försäkran, och priorn mätte honom fån hufvud till fot med ett uttryck nästan af förakt. B ärkte brodren Ambrosius, samt småleende flög öfsynnerbgt! ann under det ett n g ver hans läppar. Besynnerligt! Och de försäkrade i fängelset, att tre personer från vårt kloster der blifvit sedda i naut?