Aftonbladet – 12 april 1848, sida 3

Article Image
P. Götrek. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Polisundersökningen angående oroligheter na. I dag inställde sig på reqvisition 20 gardister af Svea garde, hvilta under oroligheterna blifvit mer och mindre blesserade. Af andra gardet hafva omkring 50 man rapporterats såsom sårade. Guldsmeden Lenholm förekom åter och beklagade sig öfver den hydre, som skall förfölja honom. Ea föregående dags protokoll skulle justeras för honom, m:n ban förklarade att han icke kunde eller ville höra det. Ett vittne, åkardrängen Sahlbeck, bekräftade hvad många förut intygat, att Lenholm i Storkyrkobrinken delat ut penningar em lördagsaftonen, och att han dervid yttrat: gå vu på friskt, gossar! Traktören Svanberg var åberopad af Lenholm till vittne om ett samtal dem emellan, som skulle hafva förefallit samma dag reformmiddagen gafs; Lenholm sku!le frågat hvarföre dragonppatruller vore i rörelse, och vittnet svarat att vederbörande voro rädda, hvarpå L. yttrat: hvad ba de att vara rädda för? det är ju ingen som vill dem något ondt. Vittnet förnekade detta samtal, och var fullt säker att en tredje person, landtbrukaren Wesselius, som enligt Lenholms uppgift skulle hafva närvarit dervid, den dagen icke var i staden. När Lenholm fick höra detta vittnesmål, invände han att samtalet skulle egt rum icke vid den sednaste reformmiddagen, utan vid en annan, föregående. Någon sådan vet man icke af; ej heller att den omtalta patrulleringen egt rum någon dag före den 48. F. d. kapten Sten, äfven åberopad af Lenholm, hade iovgenting annat att förmäla, än att kan på e. m. den 48 talat med Lenbolm på Malmskilnadsgatan angående en gammal penningesaffär, och att, sedan detta ämne var afbandladt, Lenholm anmärkt att kaptenen var klädd i fu!l uniform, hvarpå tit. Sten helt kort svarat ja. Lenholm hade vid tillfället varit särdeles upprymd, så att vittnet trodde att han tagit för mycket til! bästa. Lenbolm erinrade sig att han den dagen varit obegripligt glad; han hade sjelf nästan trott att han druckit för mycket, men sedan hade han tänkt efter att han då druckit vida mindre än han vid föregående tillfällen kunnat tåla: han: hade aldrig varit full. Alltiog med måtta, är just mitt valspråk, har Lenholm vid ett förbör yttrat. Till sockerbagareå!derm. Enros haae Lenho!m, då pojäskaran söndagsmiddagen väsnades i Storkyrkobrinkep, vändt sig med en anmärkning emot polisens dålighet, som icke afstyrde ett sådant ofog; hvarpå hr Enros svarat att han hade hverken med det eller Lenholm att göra. Vagnmakaren Wahlström hade en stund af lördags e. m. varit i Lenholms sällskap, och skiljdes vid honom på Brunkeberg. Han kunde ingenting upplysa om den tilltalades förhållande. Öfvervaktmästaren Möller hade ej alls sett Lenholm under de ifrågavarande dagarne; exekutionsbetjenten Råström ville väl påminna sig hafva sett honom, men kunde ej bestämma tiden och stället. Lenholm afstår för närvarande från flera vittnens inkallande; han anser redan dem han hittills fått afhörda bafva ådagalagt hans oskuld. Emot skräddaregesällen Hagelfelt (bekant seden gammalt af ett uppträde med polisbetjeningen) angafs att han måndagsaftonen bållit tal till en folkhop på Stortorget, och beskärmat sig öfver att en af hans kamrater, gesällen Öbergsson, blifvit oskyldigt arresterad; sådant borde man ej tillåtan. Nej, nej, sorlade folkhopen, och Topade att alla fångar borde göras fria. Simläraren Giörcke, som med några sandra frivilliga gjorde patrull den aftonen, fick höra hvad som var å färde, och uppmanade Hagelfelt och folket att lugna sig. Hr Giörcke blef då ansedd för en spion, och folket skrek på att massakrera bonom; men bean förlorade icke fattningen för det, utan tog Hagelfelt under armen, sägande: vi skola tala med öfverståthållaren om de häktades frigifvande. Hoagelfelt följde med Giörcke, som enligt löf:e talade vid berr öfverståtbållaren om saken ; det hade åtminstone till följd att man lade Hagelfelts person på minnet. Hegelfelts förklaring var högst knapphändig — naturligtvis nekande; ban medgaf till hälften att han vid det ifrågavarande tillfället varit kladdig.

12 april 1848, sida 3

Thumbnail