som möjligt; så är det klart, att desse män medföra till den stora kammaren det nit, att träffa sanningen och göra det bästa de förstå, som öfverhufvud måste åtfölja sådana karakterer, om också partiella undantag, till följe af menskliga missförstånd, ej kunna uteblifva. Det är således också härmed gifvet, att allt hvad skäl förmå, alt hvau omdömet säger att man bör göra eller låta vid elt förekommande ärendes bedrifvande — följaktligen häribland äfven de slags hioder och be tänkligieter, som uppkomma af förnufiets råd — det måste under diskussionen redan i denna kammare blifva gällande. Minoriteterna, för så vidt de vilja och kunna producera sig medelst skäl och giltiga argumenter, hafva följaktligen i denna kammare så fritt fält, som de — för att vinna det förnuftigas seger — böra och behöfva. Det kan således ej tänkas någon annan anledning att hafva mer än denna ena kammare, än det — hvilket äfven för sin del ligger inom skälens område — att man vill låta samma ämnediskuteras mera än en gång och af andra personer, för alt förekomma möjligt förhastande eller ofverrumpling vid beslutet, samt för att få se saken från flera sidor. Detta kan till en del ske inom en och samma kammare, om man t. ex. förordnar att delinitiyt beslut här ej får fattas i saken förän efter flere !äsningar, flere förnyade diskussioner, med vissa gifna mellantider. Det kan ock ske derigenom, att man vid sidan deraf instituerar en ny kammare (ett slags pröfringsnämnd), der ämnet särskildt upptages till öfver. läggning. Men i iotetdera fallet bör någonting annat än hela representationens gemensamt upp fattade och till ett samlade skäl (således, om ej annat hjelper, en slutligt företagen gemensam omröstning, och det kelas då medelst majoritet uttalade tanke) vara det, som verkar defiaitivt afgö rande i saken. Följaktligen bör ingen annan rätt tillkomma pröfningsnämnden (den s. k. öfre kammaren), lika litet som någon minoritet, större eller mindre, inom sjelfva den s. k. nedre kammaren, än hvad skäl, på nyssnämde sätt, medföra. Kunna den öfre kammarens anförda skäl — under diskussionen, eller ingående såsom faktorer i den slutliga omröstningen — besegra den nedre, då är det bra. Mepo kan kammaren ej segra på della sätt, så bör den ej få segra genom något annat sätt. Detta sednare låter man likväl ske, om man gifver kammaren Veto, d. v. s. rättighet, att, utöfrer den makt till hinder som skålen kunna verka, äfven få upphäfva följden af den förra kammarens beslut genom ett sitt särskilda beslut, utan att icgå i gemensam omröstniog med den kammären. Såsom det system, hvarifrån den 4:e och följande punkter i bestyrelsens program utgå, till hufvudsaken syftar på detsamma jag här förklarat för min tanke, har jeg giltig anledning att för min del gilla bestyrelsens förslag häruti. Hvad en och annan aktad talare föra mig yttrat om nödvändigheten af en Tvåhet i representationen, enär en sådan uppenbarar sig i verlden i så mycket; må det tillåtas mig i korthet blott anmärka, att, derest här vore rummet för akademiska afhandiinger, det vore Jätt att visa, huruledes icke blott Tvåhet (lizasom till ea stor del ock andre nummersystemer, såsom Trehet, Fyrfaldighet, Sjuhet 0. 8. V.) finnes till, af stor betydelse inom den andliga lika väl som fysiska verlden; men att ock sjelfva denna Tvåhet är af tvenne, sins emellan mycket olika slag, nemligen ett, deruti de begge elementerna ingå såsom hvarann motsatta, motvägande krafter (t. ex.: polerna i elektriciteten, centrepitaloch centrifugalkrafterna i gravitationen m. m.): samt ett annat, deruti de begge icke stå såsom stridiga, hvarann upphäfvande motsatser, utan såsom samverkande krafter, af enahanda qvalitet, den ena oemligen kontrolleracde, uppbje!pande, förbättrande och stödjarde den andra. När man nu talar om representationens bildning, och nödvändigheten af en Tvåhet derivom, så vet jag ej hvaraf man derföre berättigas, att omfatta det förra slsget eller den molsatta tvåheten (contrapositionen), då man, i fall man har behof af att söka likheter, kan finna en sådan i den samverkande tvåheten (juxtapositionen). Hår gäller intet annat, än att för representationen uppsöka det medel, som högst och bäst leder till samhällets andliga och jordiska väl; detta medel må då för öfrigt vara likt eller olikt hvad som helst eljest i verlden. — Jag erkänner gerna, att jag talat för ett Enkammarsystem (om man vill kalla det så); men ett i tvenne arbetsfördelningar, ej för att hafva makt att neutralisera, men för att pröfva hvarandra och frambringa ett gemensamt resultat genom samverkande skäl (slutligep, om ej förr, uppkommande genom förenad votering; se progr:s sista punkt). I fall man ansåg sig behöfva ännu en itererad pröfning, så kunde man hafva en arbetsfördelning till: det blefve då ett Trehetssystem, hvilket ock har sina stora motsvarigheter. Förhastand.n 2 beslut har man ej erfarit inom Enkammarväsendet (såsom i Norrige), mera eller farligare, än i en representation, byggd på karaktersskilda kammare (så. som hittills i Sverige). Man bör nemligen erinra att det ofta äfven kan ligga mycket förbastande och fara uti, att, genom en kammares Veto, för et! helt riksdags-lustrum förinta utförandet af en an gelägenhet. SG (Forts. följer.) . (Införes på begäran.) Sedan jag i medlet af sistförflutne sommar, efter hr majoren P. U. Gussanders mjölkbushållningsmethod, anordnat mjölkkammearen samt ostoch smör: