eber kärlek ull saken lföjJt den. Icke heller harl jag tegat derföre, att jeg icke vid flere delar af programmet funnit anmärkningar att göra. Tvertomr skulle jag hafva skäl till åtskilliga, måhända efter-If tänkliga nog. Detta vare sagt med all vördnad för bestyrelsen : med erkänsla och tacksamhet för dess stora möda vid detta arbete. Hvar och en! ibland oss — ja, hvilken som helst — kan lägga handen på sitt hjerta och medgifva, att om har skolat uppsätta ett program, så hade det visserligen rönt samma öde, att ej i allo gillas. Jeg hadel? således ämnat låta bestyrelsens förslag till program ll: från min sida passera utan nagelfarande, redan af det skäl, att jag anser det vigtiga för närvarandelfi vara, ej att få det möjligen bästa program, utan något program, för. att ofördröjligen sända tilllr landsorternas snart öfverallt uppspirande reform-li sällskaper. Sant är väl, att det ej kan vara all-lr deles likgiltigt hurudant program härifrån afgår. Men då likväl vissa stora grundsatser, såsom i det vu uppgjorda, ligga för en dag — t. ex. den om samfälta och temligen allmänna val, klass-systemets aflysande o. d. — så innebär detta efter min tanke för närvarande tillfyllest; helst man kan vara fullkomligen :öfvertygad, att de olika reformsällskaperna i landsorterna för ingen del Jära träda så i detta sällskaps fotspår, att de antaga vårt program i alla, om ens i de flesta punkter. Programmet skall i alla händelser gå att sönderslitas — omgö ras — förbättras: det låg då ingen stor vigt på de enskilta bestämmelserna här i detta ögonblick, och jag föredrog att låta allt vara sådant bestyrelsen uppsatt det, hellre än öda den dyrbara tiden med gensägelser. Af den långvariga diskussionen öfver programmets punkter, som nu varat i tre sammankomsterPp utan att man kommit längre än till den fjerde, hark jag emellertid funnit, det ingen vinst i tid bär vorelt att förvänta genom min tystlåtenhet; enär andreljb följde den motsatta principen att tala, om ej för mycket, dock mycket. Sällskapet må då ursäktalo mig, att också jag slutligen bryter tystnaden, ochjn begär att yttra mig öfver den ifrågavarande punkten.n Frågan gäller här det så otaliga gånger omordade Tvåkammarsystemet. Bestyrelsens förslag talar om tvenne arbetsfördelningar (nämnder), a! hvilka den ena skulle till personalen vara talrikare än den andra; men begge vid stridiga beslut saminanträda till gemensam öfverläggning och vYotering pr capita. De minga talare, som öfver denna punkt yttrat sig före mig, i synnerhet hr frih. Raab, hir N. Arfvidson och Iadebetou m. fl., hafva erinrat, att detta ej vore ett sannskyldigt Tvåkammarsystem, då man dermed menar en politisk formation, hvaruti finnas tvenne karaklersskilda kamrar, och destutom sådana, att hvardera af dem besitter Veto emot den andras beslut. Anmärkningen är riktig. Programmet har ej ett Tvåkammarsystem af detta slag. Men jag för min del just gillar, att det icke har det. Man ordar om nödvändigheten af tvenne kamrar så beskaffade, att den öfre skall temperera, eller utgöra en motvigt, en motkraft emot den nedre. Man talar om angelägenheten afhinder,, och beskrifver huruledes en tvåhets genomgår hela verlden, hvadan den ock bör fionas i representationssystemet; men hvilken tvåhet icke skall vara, derest ej den ena af de begge har makt att motväga, upphäfva, till och med förinta den andras verksamhet. Jag ber alt få fråga hvad man egentligen menar med allt detta? Jag erkänner visserligen, att hinder och motvigter finnas och böra finnas; men anhåller att uppmärksamheten fästes vid hvad i detta afseende är naturenligt och rätt, på det att man ej måtte sväfva ut i liknelser och jemförelser, som ej höra hit, eller tala om oriktiga hinder. Vid utförande af någonting hvad som helst (således äfven samhällsbestyren genom representationen) är det endast i två omständigheter hindersamhet och motkraft äro på sin plats. Den ena utgöres af allt det slags hinder, som ligger i den saks egen beskaffenhet, som skall utföras, och hvilket man således har att öfvervinna. Den andra innefattas i den agerande partens omdöme, då denne på grund af goda skäl fianer sig böra gå till väga så eller så: böra invänta eller afvakta det eller det: böra för utförardet skaffa sig det eller det (t. ex. den eller den upplysvingen), hvarföre, innan detta hunnit ske, han med rätta har att dröja: böra i ordningen först göra ett och sedan ett annat, hvarföre detta sednare eger att efterfölja, men icke föregå o. s. Vv. 1 Nu är det klart, att af dessa begge slag a? hin-l! der och motvigter, behöfver man icke för egen räk-! eme vara betänkt på att tillvägabringa det förra, ! S f Ö Om NN CL mm mr MORA Arn cr mA Am EE Am . -—A —6GS pm m— -0 HH Oc m sr 2 PA ee -— MA m— AA Ä AA MM mm MR AA AM mt -— — MM M sh AR AR HP -emedan sakerna sjelfva medföra tillräckligt deraf. Deremot har man af nöden att göra fullt afseende på det sednare slaget. Alla de hinder, betänkligheter och motvigter, som vid ärendens utförande ! visa sig inom förnuftets krets, så att omdömet till-l: kännager dem hafva goda skäl för sig: de böra verka; således sättas i tillfalle att utöfva all den maktl: de förtjena; men UWkväl icke mira. Detta innebär, ! att när det öfverläggande omdömet omsider finner allt undanröjdt (man har t. ex. hunnit anskaffa alltj: det behöfliga för utförandet, så att dröjsmål ej läng! re i det afseendet tarfvas: man har erhållit alla del: upplysningar om sättet för utförandet, som fordra-! E 4 des, så att intet vidare i den vägen behöfs: man i inser att tiden är inne, och intet skäl gifves qvar för dröjsmål o. s. v.); — då har man gjort allt det afseende på detta slags hinder, som bör vara. Den första siags motvigten eller sakhinrdret, är at. reell natur: det andra, eller förnuftshindret, är rationelt. — Jag frågar: skall man, utom dessa, äfven skapa sig ett tredje slag af hinder, som är hvarken reelt eller rationelt? skall man låta sig vara angeläget, att göra motvigter, uppkalla motkrafter åt sig,! blott för hindrets skull, utan allt skäl, d. Vv. . ul-) öfver omdömets krets, och sedan på skälen allt af-! seende gjorts, som kunnat? Om till exempel en jordegare vill plöja upp sitt! fält, så möta honom dervid flera sakhinder, såsom jordkokornas skärpa, markens gräsbundenhet, stenar, ! syra m. m. d. Ja, säger han då tillsig sjelf: detta är styggt, huru skall jag öfvervinna det? huru skall jag utföra mitt arbete? Har jag ännu de erorder! lige dragarne? har jag plog? Ja; det ena har jag: men det andra får jag först i morgonp. Godt; dål! skall jag vänta tills i morgon. Detta är ett rationelt, ! ett giltigt uppskof. Nu kommer morgondagen. Nu! har mannen alla medel i ordning. Nu, säger han, plöjer jag, utan vidare! och han gör så. TFrågas: faller det den mannen in, eller bör det falla honom in, att ufom de hinder marken uppställer för honom, eller hans omdöme, att först skaffa sig nödiga requisita till arbetet, gör honom, äfven dertill skaffa sitt plöjningssträfvende motvigt genom att hafva en okynnig dräng, en tvär fogde, en arg hund, som springer och biter dragarne vid hvarje steg de göra med plogen? I sanning! Han finner ej angeläget att temperora utförandet af sitt arbete genom någonting annat än genom de skäl hans omdöme ingifver bonom. Man uppställer inga hinder blott och bart för hindrets szuwl; och han gör rätt Nogaf. I hela vida veriden finnes ingenting, vid: hvars skötsel man med flit skapar annat motstånd, än det klokheten, omdömet, skälen gifva vid handen, Endast i represe an be m de