net. DUDerlore väljas ul senaten tva ledamoter Ior hvarje stat, äfven den minsta, då antalet af hvarje stats ledamöter i representanthuset deremot bestämmes efter statens folkmängd och således blir olika för de särskilda staterna. I den förevarande punkten af programmet är frågan endast, om representationens båda afdelningar skola vara lika talrika, eller om den ena skall vara till antalet större än den andra. Jag kan ej begripa annat, än att, om man antager att den ena afdelningen skall pröfva hvad den andra gjort, denna pröfning sker säkrare och bättre af ett mindre, än! af ett större antal. Så har man tänkt i Norrige, der Lagtinget är en fjerdedel af Stortinget: så äfven i Nordamerika, der senaten utgör blott dubbla antalet af de särskilda staterna, då representanthuset deremot uppgår till ett långt större antal. Vore meningen med de nu ifrågavarande två afdelningarna i representationen, att de borde utgöra två motsatta krafter, som skulle strida och ryckas med hvarandra, då medger jag, att de också borde vara lika talrika; men detta vore att bilda två fullständiga representationer, hvilka troligen komme att uppföra ett efterspel af våra gamla stånd. Men jag tycker, att vi redan haft nog af dessa stridande krafter, som slitit sönder hvarandra och tröttat ut folket. Dessutom hemställer jag, om Sverige, som har så många andra tunga bördor att dras med, har råd, mer än andra folk, att belasta sig med en dubbel representation, och ej kan nöjas med en mindre afdelning, som genom pröfningen af hvad den större gjort, uppfyiler det enda och rätta ändamål, som bör åsyftas — afvärjandet af öfverrumpling och förhastande. Jag vi!l nu ej ingå i något vidare yttrande om de särskilda afdelninpgarnas attributioner. Det hör till en punkt, som framdeles förekommer. Här är frågan endast om afdelningarnas större eller mindre talrikhet, i förhållande till hvarandra och jag har den seden att ej röra ihop frågor, som särskildt böra behandlas. Hr LARS HJERTA bad att få rätta ett miseförstånd, som förekom i det sätt hvarpå ett yttrande af honom blifvit upptaget af hr Arfvidsson. Tal. rm sg nm rr 3 hade aldrig yttrat, att han ansåg det franska kon-qg ventet för någonting så förträffligt, utan blott sagt, att icke enkammarsystemet, utan andra yttre orsaker, oberoende af detsamma, utgjort anledningen till terrorismen i Frankrike. En annan talare, hr Dalman, hade sagt, att hans mening med lika rättigheter åt de båda kamrarne ej vore, att den ena skulle kunna upphäfva, utan blott att ajournera den andras beslut. Detta vore likväl blott ett artigare uttryck, att på annat sätt beteckna ett förkastande, och påminte om en fras, som begagnas i England, detta etikettens och ceremoniernas land, der det om en motion, som man vill hafva förkastad, aldrig heter att den skall afslås, utan att huset skall företaga den till ny läsning om 6 månader, hvilket likväl betyder ett förkastande. Vid en talares anmärkning, att Sverige i afseende på inrättandet af en representation icke kunde jemföras med Norge, emedan norrmännen hade fått börja ifrån början, anmärkte han, att om det norska förmenta enkammarsystemet i sig sjelf inneburit några vådor, så hade dessa väl bordt visa sig långt mera hos ett folk, förut alldeles ovant vid politisk frihet, än sådane kunde vara att befara här i Sverige, der man redan länge varit van att afhandla de politiska frågorna. Han bad derjemte få tillägga till sitt förra yttrande, att om man betraktar de offentliga ärender, som kunna förekomma hos en folkrepresentation, skall man fiona att de kunna fördelas i 2:na klasser. Den ena består af hvad man kan kalla mera kuranta ärender eller frågor, som tid efter annan uppvexa ur rättsförhållandernas dagliga utveckling och deras bebof att få ett rum i lagstiftningen, men hvilka icke äro af sådan art, att de uppväcka några större passioner. Vid pröfningen af dessa frågor synes ett sådant återhåll, som man här velat bilda, alldeles öfverflödigt. Det andra slaget, åter, består uti sådana stora tidsfrågor, hvilka redan hun nit genomtränga majoritetens af en nation tänkesätt, men likväl rönt så siort motstånd ifrån en minoritet af maktegande klasser, att samhällsinrättningarne icke blifvit lämpade derefter. När dessa stora idter hunnit till en viss grad befästa sig, så tjenar ett återhåll i lagstiftningen icke till annat, än att åstadkomma ryckningar, partianda och inbördes hat, hvilket förlamar samhäll!skrafterna och hvilket aldrig är att önska, utan att de likväl i längden äro i stånd att emotstå påtryckningen. De som tala om tvåkammarsystemets nödvändighet förbise också vanligen, att uti sjalfva förvaltningsmachineriets apparat och dess organer af embetsmän och domare ligger en makt, som, i förening med opinionen hos de bildade och förmögna Klasserna, icke kan undgå att genom sitt irflytande utöfva en tillräcklig motståndskraft för de flesta fall, der sådant är nödvändigt, och när icke särskilda utomordentliga händelser kunna göra alla förutseenden fruktlösa. Likaledes tycktes det som om man ville alldeles glömma, att om en återhållande kraft uppställes, det ganska lätt kan komma att ligga lika mycket förhastande i återhållet, som vid ett motsatt fall i framskridandet. Slutligen önskade han få fästa sig vid ett uttryck af hr Arfvidson, som tycktes hafva funnit något motsägande i hvad professor Thomander yttrat, om nyttan af ett svagare, men icke absolut återhåll genom representationers delaing, och ville derföre härvid använda en liknelse, hemtad från motsidans eget föreställningssätt: då nemligen återhållets ändamål angifves vara, att förekomma förhastanden, så kunde man likna det vid en s. k. sko, som sättes under hjulet på en tung vagn när man skall fara utför en tung backe; meningen måtte väl då icke vara att detta återhåll skall göras så starkt, att hästarna alldeles icke förmå draga vagnen utföre backen, utan endast sådant, att den icke af sin egen tyngd må rulla alltför bäftigt ned för backen och stjelpa ned i en afgrund? Hr INDEBETOU: Alla till bestyrelsen ingifna förslag till programm voro grundade på tvåkammarsystemet, och talaren ansåg äfven denna åsigt vara den rätta. Men följden af olikhet till antal inom kamrarna måste alltid bli, att den ena öfverröstar den andra. Talaren trodde, att rättvisa framförallt borde iakttagas vid Jagstiftningen; men gezom bestyrelsens förslag skulla den talrikare kommaren komma att förtrycka den andra, hvilket väl ej kunde vara sällskapets önskan. Baron Raabs förslag deremot erbjöd en full garanti emot ett dylikt förtryck och borde derföre föredragas framför bestyrelseng. Hr GUSTAF HJERTA trodde, att om man bildade två kamrar, man må nu välja dem huru som heldst, samt gifva dem alldeles lika baslutande rättigheter, utan att låta dem sammanträda eller gemensamt rösta om skiljaktigheterna,. så skulle stora olägenheter uppstå vid förhandlingarne. Talaren erkände sig vara så enfaldig i politik, att då det gäller frågan om institutioner, han hyllar Dumboms sats: ju simplare, ju enklare. Har man genom valsättets ändamålsenlighet betryggat sig om redlige, upplyste och sjelfständiga folkombud, så borda representationens form vara så enkel som möjligt, för att ej inveckla öfverläggningarne och besluten. För de förra var det bäst, att den pröfvande afdelningen ev mr mas PRÅM mn ue PIPE -1 JE Mm Arm MAnmrm,eÅ OO me pen M rr OB mm Kg -— —-— — AA MÅ VA AA JO NR Vt PP nr RH AO AA I rn — —Få ON — Ör ME CM Vr — AA AA Ac Ae Am