Aftonbladet – 12 april 1848, sida 2

REFORMVANNERNAS NION? , (Forts Professor THOMANDER: Det värsta föret plägar vara i portgången, och detta för , att man någon gång dröjer att begynna. bar på någon lid lakttagit tystnad inom detta s Pe Det har härrört just deraf, att jag saknat u; har i de hittills beslutade punkterna ätten undantagen, bafunnit mig til! skapet, och som jag icke velat ell utt nedrifva bestyrelsens arbete, h igt att uttsla principen och icke ag på sätt och vis varit derinom haft någon port att komma ut Is frågavarsnde punkten är åter en, som jag kan förvara. Den mening om tvåkammarsystemet, som ag för mer än sju år sedan uttalade på Riddarhuset, vidblifver jag ännu. Fördomen af ett tvåkammarsystem synes mig bero på en politisk vidskeelse. Af representativa stater har ju i ner än en, de amerikanska fri samrar, som hvardera är en ve änder, i sjelfva England, har blot it den verkligen rådande. Mean mänt, ehvad det sker med fröjd eller suckan, att här i landet icke finnas elementer til två kamrar. Det kan således icke bli fråga om 22nat än den ena sller den andra utvägen för att tersparera det oundgängliga enkammarsystemet. Ewt sidant tempererande är pågot helt annat än att sätta två lika stora srafter emot hvarandra: det är snerast motsatsen af let sättet, då man spänner hästar vaanen i motsatta riktningar. Ett sådant temparerande behöfver u ingå i statsförfattningens alla igare punkter. Formen derför är ju ett slags tvihet under en gemensam enhet, hvarigenom de två tillhöra hvarandra. Sålunda terperearas den lsgstiftande makten derigenom att den är fördelad mellan konungen och folkombuden. Konungens makt tompereras derigenom, att den af henom utöfvas i semverkan med ett råd. Folkombudens makt tempsreras derigenom, att den utöfvas i två instanser, i två afdelningar, mellan hvilka man framkallar en, festän icke diametral, skiljaktighet, vare sig genom olika valsätt, olika lefnadslängd eller dylikt. På enahanda vis önskar man en tvåhet i förvaltningsmakten, såsom statsembetsmän och municipala embetsmän; liksledes i domaremakten lärda domare och edsvurne; äfvenså i vapenmakten stående här och folzbeväpning. Och alla dessa maktfördelningar tooperera äfven hvarandra, utan att upphäfva eller förlama hvaranira, så att ju fullkomligare statsförfattningen är, ieste mindre kan man bestämma den såsom rent monarkisk, aristokratisk eller demotratisk. : Detta behof af tempererande åtgärder är i den närvarande tiden ingalunda mindra än i någon föregående. Så vidt man kan förstå, är den allmänna nu pågående striden inom staterna icke en folkens strid förnämligast emot furstarne eller emot korporationerna; utan de fattigares strid emot de rikare. Representatiorsfrågan, såsom europeisk fråga, är numera ieke en fråga om medelklaz upphöjande till foltrepresentation, till hvilken cgenskap den onekligen har fallenhet och hvartill sjelfva det för ultraradikalism beskylda 41840 års representationsförslag, syftade såsom egentligen gruvdadt på förmögenhetsprincipen. Don hittills varsade medelklassens tid är förbi eller nära att blifva det. Ingen lär väl neka, att statsförfattningar icke äro likgiltiga, att deres felaktigheter kunna yve::a i en otrolig måna skadiigt och förstörande. Iager personlig storhet lemnar emot denna olycka någon borgen. En af Athens bästa och ädlaste män, der rättrådige Arlstides, undergrä!de sitt land med sin demokratiska välvilja. Det angelägna är ibland acnaf, att inger afdelniog af folzet må taga överhanden öfver de öfriga. De fattiges tyranni öfver de rika skulle säkerligen icke utfalla mildare än derikas tyranni har varit öfser de fattige. Det är farbågan för något stort misstag i denna vigtiga lagstiftning, som har fört mig på den väg, der detta sölskap har öfvergifvit mig. Men icke ens på denna kan jag finna de sökta två kamrarne. Dei återstir att tillse om någon annan kan finna dem. En valrätt, äfven utsträckt så långt, som sällskapet föreslagit, lär dock svårligen faila tillsammans med de ailmänna menskliga rättigheterna, såsom man nigon gång tyckts föreställa s!g. Man har härvid glömt en stor och intagande afdelning af menniskoslägtet, det vackra könet, som väl närmast tillhör-enkammarsystemet.. .Om någon under dessa öfverläggningar ännu haft en tanke qvar för så älskvärda föremål, så hafva deruti uisn tvifvel ingått ännu ömare känslor än de politiska. Hr WALLENBERG. Antagandet af 4:de punkter är att ta på hand på enkammarsystemet; ty då den ena kammaren vore till antalet den andra öfverlägsen, skulle den alltid blifva den öfvervägande. Det vore af vigt att konungen så litet som möjligt komme att bruka sitt veto, och talaren ansåg för sin del baron Raabs förslag i denna punkt äga företrädet. Hr ARFVIDSON,N., hänvisande till sitt kontraförslag. Om man bildar ett tvåkammarsystem, med den ena kammaren mycket underlägsen den andra, så försvinner den motvigt, eller det återhållande element, man deruti velat inlägge. Man bade talat om att den återhållande kraften borde vara svag, för att icke blifva förhindrande; talaren kunde ej inse annat än att om man ville en kraft, borde man vilja den stark, men icke svag, i annat falk hyllade man ett spegelfäkteri, hvilket väl ej kan vara meningen. Det norska systemets förträfflighet kunde talaren icke medgifva; han hade af norrmän bört, och vid läsningen af storthingets diskussioner funnit bekräftadt, att det norska lagiinget nedsjunkit till en obetydlighet. Detta ligger också I sakens natur, ty det är klart att storibingets majoritet finner beqvämast att göra sig qvitt med minoriteten, genom att utskjuta densamma genom val till lagtinget, som följaktligen blir ett slags utskott utan något afgörande inflytande på ärenderna. Norge ligger dessutom skyddadt i en säker bamn; denna bamn är Sverge, som värnar det för alla stormar. Tal. måste motsäga br Hjertas yttrande att det var förräderiet som störtade nationalkonventet; det var enkammarsystemet som gjorde enskilda, tämmeligen hederliga, eller mycket hederliga roän till riktiga vilddjur i politiken; af denna och ännu flera grunder måste talaren ifrigt protestera emot det obyggliga mångväldets despotism. Baron RAAB, j:r, ansåg tvåkammarsystemet vara det bästa och åberopade ett yttrande af Tocqueville om Förenta Staternas nationalförsamling. Enkammearsystemets stora våda är den 8tt konungamakten derigenom tvingas att säga nej till alla förhastade beslut ). Vill man ej republik, så måste man värna konungamakten, som eljest skulle duka under i framiden, men detta kan enligt talarens förmenande lott ske genom antagande af ett tvåkammarsystem ned verkligt karaktersskilda kamrar. Hvad Norge ridkom, erinrade sig talaren ett beslut af storthinset 14842, att all bränvinsbränning skulle upphöra, hvilket beslut, såsom förhastadt, kullkastades några ir derefter. Hr expeditionssekretoraren RICHERT: Jag vill ej ingå i något yttrande i anledning. af hvad en talare sect dÅarom att NWarrice skulle vara en del me, med två ahet. I andre