Aftonbladet – 10 april 1848, sida 1

Diskussionen hos Ridderskapet och Adeln angående dechargebetänkandet. Vid föredragaingen häraf sistlidna onsdag afgaf hr grefve Anckarsvärd ett anförande, hvaraf vi här meddela ett sammandrag, emedan det redsn varit i lördegsnumret af Dagligt Allenanda intaget in extenso, och andra dagens imnen upptaga det inskränkta utrymmet i tidningen: Granskningen af rådgifvarekallets handbafvande; yttrade talaren, utgör säkerligen det vigtigaste momentet uti alla fria statsförfattningar; men ibland dessa torde få, så bestämdt, som vår svenska hafva uttryckt folkombudens rättighet samt i och med ietsamma piigt att uttala en öfvertygelse, huruvida itatsråd: ts ledamöter samfälldt eler en eller flera a dem, uti deras rådslag, öfver allmänna mått och steg, iakttagit. rikets sannskyldiga nytta. Sedan Konstitutionsutskottet afgifvit sitt betänkande, inrädds representantens åliggande att taga i öfvervägande den vigtiga samhällsfrågan, kuruvida konungens rådgifvare gjort sig förtjente af nationens förroende. Det syntes blifva svårt att i detta hänsende komma till någon slutsats ifrån några erstaka all, dem Konstitutionsutskottet behagat uppgifva såsom anmärkningsvärda. Ehuru Konst:s-utsk. behandlat frågan med len hand, hade Utsk. dock lemnat R. St:r fulla grundlagsenliga anledningar att jaga tillämpning af 407 S R. F. i öfvervägande. Tal. hade ansett önskligt om Utsk. afgifvit ett helgjutet utlåtande öfver den allmänna syftningen af rådgifvarepersohalens verksamhet: om Utsk.dervid uppgifvit, huruvida det funnit de sednare utkomne författningarne, bland hvilka må nämnas dem rörande försvarslöshet och fattigvård, hafva burit tämpeln af sakkännedom, af verkställbarhet i utföandet, af logisk slutföljd vid genomföringen, af tatsmannaberäkningar i afseende å framtida följder. Palaren trodde landets mening härom icke vara alltör mycket delad, men Utsk. hade omsorgsfullt unlerlåtit att yttra sig deröfver, ehuru genom reserrationer syntes att uppmärksamheten inom Utsk. lerå fästats. Grefven ingår derefter i en sträng sranskning af de bekanta exportförbuden 4847. I afseende på det första ansåg han likväl billigheten fordra att lägga märke vid en viss dels af pressen skrämskott för hungersnöd, vid de temiigen obefogade petitionerne från de orter, som hade brist, för att betaga dem, som hade öfverskott, att på fördelaktisaste sätt iå sälja: men om man medgifver att regeringen vid tillfället kunde befinna sig i en bekymmersam belägenhet, så härrörde bekymret dock hufvudsakligast af brist på :ännedomen om tillståndet i landet, hvilket omisskänneligen således måste hafva varit belt annat än man föreställt sig. Alltför mycket räddhåga, utgjorde icke kännetecknetRå statsmannen i allmänhet. Men i hvilket fall som helst kunde svårligen någon ursäktas för det bakvända i förfarandet, att icke vid farhågan för brist börja med tillåtelse till fri import, i stället att dermed sluta. Talaren tadlade dock strängast det, två lagar efter att det förra förbudet trädt i verket, utfärdade hveteförbudet, hvilket äfven företedde det RO