Aftonbladet – 6 april 1848, sida 2

u——-—-— — — —X— Å-—-—-— onne—u— MMMM Gamle Domingo hade blifvit så trött på be-; sök och störanden af alla slag med hänsyn! till förrädaren Alfonso, att det omsider syntes honom nog, och han åstundade hvila som ett slags rättighet, ehuru hans lynne, som genom lång vana blifvit bärdadt, mindre än hans gamla kropp fordrade det. Trött och ledsen vid tjenstens pligter, satt Sennor Domingo på en bänk i ett slags förstuga mellan den inre gården och hufvudingången. Ilans plats gaf honom utsigt öfver båda gårdarna, hvilga skildes ifrån bvarendra af pilrader, bildande ett perspektif, som lifvades af en bop soldater, officerare och tjenstemän af åtskillig rang, bland hvilka dödgräfvaren för tillfället innehade den mest i ögon fallande platsen. Tan hade just gräft en graf i ett hörn af den inre gården, hvilket omslöts af kapellet och en del af det gamla fängelset, och var ett slags helig mark. Fernando nalkades sin gamle bekante med den vanliga presterliga helsringen och en fråga efter hans helsa, som den gamle besvarade med ett frammumladt tack och en pris snus. Men fastän munken icke hade kommit för att snusa, utan för att omständligt underrätta sig rörande den så kallade förrädarens sista stunder, så syntes han dock handla enligt den principen, alt den, som vill ställa sig in hos en moder, måste tala väl om hennes born, eller hos en snusare, måste berömma hans snus. fan ville sätta den gamle mannen i språksamt lynne, och fann af sådan orsak hans snus förträffligt. Men då han kastade en forskande blick genom jerngallret på bakgården, låg der ett blodrödt täcke, Rosas och alla thronmantlars färg, hvarpå ett lik befann sig.