Aftonbladet – 4 april 1848, sida 3

förutspått: å ena sidan, lättheten och hastighe-(u ten hyarmed folkets seger blifvit vanner; å dens andra, snabbheten och det ochbesvärade skick, js hvearmed det fallaa konungadömets mest lärat-t tige tjenare, dess förtroligaste hofmän, ifrån det ; ena pelatset till det andra flyttat öfver sin en-l; tusiasm cch trohet. Den olyckliga chefen för det gamla regerings1 sättet, hvilken dessa öfverlöpare tjenat, smickreat och boriskämt, irrade ännu krivg våra kuster, li då roan redan såg dem, vid stadshuset likasom förut i Twleriern2, med tårer i ögonen bedyraj sin oförönderliga tillgifvenhet. När för en månad sedan vi företrådde styrelsen för att den grundade hela hoppet om välde på låga och föraktliga passioner, trodde vi sannerligen ej, alt våra anklagelser så snart skulle vinna den mest lysande bekräftelse. Jag vill icke säga mera om det förflutna, ! och j:g öfverlåter gerna åt dem, som för fål, dar sedan tillbådo makten, att nu kåna olyc-l, kan. Men om hela verlden är ense om att era kärna revolutionens sanna orsak, upphör man g likväl ait tänka lika, när frågan blir om attls bedöma dess ställning och förutse följderpa.s Efter mitt förmenande äro dessa utomordent-! liga, Man vet, att jag är en af dem, som önskade, att rörelsen stannat thorsdagen den 24 4 Februsri; af dem, som föredrogo en mirdre, vågad lösaing sf problemet. Men jag skyndarc förklara, att om en sådan lösning då var görlig, så är den det icke mer. 8 Trenne dynastier, hvilka stödt sig, den första på äran, den andra på historiska traditicnen, den tredje på nyttan, hafva midt för våra ögom störfat öfverända, sed:n de alla tre förgårves gjort för-öket att få fortlefva i ett barn; irenoe dynastier hefva sålunda den ena efter den ardra försvurnit från Frankrikes jord, utan att qvarlemna nigra röjer. Hvem skulle väl nu gå att utomlands uppsöka telningarne af dessa dynastier, för att ånyo plantera dem i en jord, som förkastat dem? Hvem kunde väl till de svårigheter, vi redan hafva att bekämpa, vilja lägga en ny, och kasta öfver landet fröen till inbördes krig? Hvem skulle åt ineller utländsk berrsklystnad härmed våga gifva den förevändning, hvarpå den blott väntar, för att störta sig öfver franska samhället och hvälfva det öfverända? a I fråga om de tre ätter, som, i fall monarsg kien här änru vore möjlig, skulle strida medi bvarann om kronan, hvar finnes för öfrigt ettr grundligt, öfvervägsnde, allmänt och stort skälls att föredraga den ena framför den andra? Det skulle då ej vara en tvist allenast mellan mo-! narkien och republiken; det blefve en kamp emellan trenne monarkier inbördes, hvardera l, med sin egen fana, sina anhängare och sina sär-, skilda anspråk. Man måste verkligen miss-ls trösta om tillvaro af sundt vett i Frankrike, om det, efter ati hefva låtit monarkien falla dålr det kunde bebålla den, nu skulle vilja gå såf förfärliga händelser till mötes, blott för att få? upprätta den ånyo. ec Det är dessutom omöjligt, så vida man ejl, är blind, att icke se, det i europeiska samfun-q dens botten för närvarande ett doldt srbetelh föregår, och hvars slutliga följder ännu äro C-lv kända. Redan länge hafva vi hyst den förell ställningen, att en period :f blandadt regerings-8 sätt skulle föregå ett tidehvarf af rent demckratiska styrelser; och att Europa, innan detl, skreda till republik, skulle hvila upp sig nå-sg gon tid, kanske en ling tid, i skötet af dens konstitutionella menarkiep. Hvad ru föregår, !h tyckes syfta till bevis, att, på vissa punkter i Europa denna hvila ej skall räcka lönge;Y och i Frankrike, liksem annorstädes, begynner? redan en helt och kållet ny sakernas ordning. Hvilka skola grundvilkoren blifva för denna lp ordning, och kuruden dess slutliga form? Deitalp utgör en stor, en förfärande fråga: en fråga, aff bvars lösning ingen menniska ängu är mäktig.!h Det vissa är, att arbetsklasserna i Freinkrike icke nu äro bvsd de voro 4790; och att inors8 dem högst betydarde framsteg banat sig vg; ra steg, hvsrmed den sista regeringen Var 0beksnt, och hvervid vi sjelfva ksnske känt oss alltför öfverraskade. Att tro sig I unna regera !t våra dar på samma villor, eom förr, och u-le tan att åt ifrågasarsrde klasser lemna en vid-!h sträckt: re andel af po!itiken, det vore att begåjv en ofantlig cch derjemte ganska farlig förvil-2 lelse. Midt under segern och de obegränsade förboppnirgar, hvari man invaggar dem, ja berusar dem, bibehålla des:a klasser — hela verlden vet det — en lugn och värdig ställning,!, som ådagsligger på en gång deras goda omdö-!h me och deras hofsambet. Hvsarföre antaga, altli detta omdöme cch denna måtta skola öfvergifvak dero, då frågan blir om att lösa, ej med tomma k formler, men i praktiker, de svåra och invecklade problemer, som röra deras existen:? Midt!3 ibland de ider och hvarann wmotsigande sn-la språk, som croa samhället, gifves trenne punti-!h ter, vid hvilka man fast cch st:rkt har att fästa sig: staten, familjen, egendomen. Månrelvi det ej kan vara tillåtet att förmoda, det de ar-! betande klasserna, om de frigöras från det för? Mynderskap, hvari de ru bållas, skola fatta detta r, och veta kasta bort ifrån sig de skadliga för-!p slag, som, långt ifrån stt förbältra deras ställ-!h Ning, skulle göra den änru svirare och meralh v:nsklig? Så linge dessa klasser ej deltogo ilh den allmänna ssmböllsadministrationen, var det : ält alt öfvertyga dem, stt man bade hvarken : oekymmer för deras lidanden cch elinden, el-lp; er omsorg om dem. De skola nu genom sigllo jelfve erfara, alt, för att frundlägga allas vål-!ki ärd, det icke är nog med att vija det; eemt t inom den fysiska l:kasom den moraliska ord-V! irgen, 1.ger giftas som man ej ostraff:dt bryter. ns Huru bastig, huru oförväntad den konstitu-m ionella monarkiens Omstörtning än varit, ärlsk let rig ändock omöjligt att deruti blott se enhe vändelsevis timad, en öfvergående tilldragelse.de Jet är mig änvu omöjligare att tro, det en så-st och sti Ak I VI